Längtansbarn

Lillasyster!

2008-06-11T22:42:00.002+02:00

Den 28 maj kom lillasyster till världen. Vi är världens lyckligaste. Två så fina barn som är våra, det är så att man måste nypa sig i armen emellanåt för att förstå att det är sant. För ett år sedan hade vi inga barn och nu har vi två! Tänk vad livet kan förändras.

1 år sedan!

2008-05-15T21:32:00.002+02:00

Idag är det ett år sedan vi fick barnbesked. Den här dagen kommer jag att minnas så länge jag lever. Det var den här dagen det mest fantastiska hände i mitt liv, jag blev mamma till världens finaste lilla pojke. Det var strålande sol, vi drack champagne och kunde inte titta oss mätta på de tre små kort vi fått på våran lilla pojke :)

Nu ligger han och sover i sin säng här hemma, han säger mamma och pappa som den självklaraste sak i världen. Jag tänker inte på att han inte ser ut som oss. Han är vår och vi älskar honom över allt annat. Det känns som om han har funnits hos oss väldigt länge, ändå är det bara 10 månader.

Separationsångest

2008-02-14T22:43:00.002+01:00

Idag var jag och lillen på barnsång för första gången för den här terminen. Han är i stort sett alltid glad, nyfiken och social i nya situationer om än lite småblyg i några minuter. Idag var det annorlunda, jag vände mig om från honom och skulle stänga dörren som ledaren bad mig om, då blev han alldeles förtvivlad. Storgrät. Sedan satt han som fastklistrad på mig mer än halva sångstunden med tårar i ögonen. Lilla lilla plutten, min älskling tänk om han helt plötsligt trodde att jag skulle överge honom. Antagligen så överanalyserar jag, alla barn kanske har sådana dagar. Men eftersom han är adopterad så är jag så rädd att han ska känna sig minsta orolig för att jag ska lämna honom. Jag antar dock att jag inte behöver vara orolig för att han inte skulle ha knutit an ordentligt i alla fall. Jag förstår inte hur jag ska någonsin kunna lämna honom på dagis, hittills har vi haft barnvakt ett par gånger och högst i 2 timmar och då har han varit med mormor & morfar som han känner väl, det har gått toppen för honom... men jag har inte kunnat slappna av alls. Vi måste träna (eller kanske mest jag). "Snart" kommer det en bebis och då kan han ju inte gärna följa med in till sjukhuset och det kan ju ta många timmar och några dagar efteråt på BB, om allt går bra vill säga. Min stora ångest och fasa är att något händer med bebisen eller att det inte är friskt så att jag måste vara borta mycket, uhhh. Kan inte ens tänka på det.

Tillbaka

2008-02-02T23:51:00.000+01:00

Det blev en lång paus, men fick nu plötslig lust att skriva lite igen. Vet inte ens om någon tittar in här längre.

Allt är bra med lilla älsklingen. Han har nu hunnit bli 18 månader och vi har haft honom i 6 månader. Det känns som om han alltid har varit hos oss. Livet tillsammans med honom är underbart.

Snart blir han storebror... jag blev gravid strax efter vi kom hem och det har (peppar, peppar) hitills gått bra och om det fortsätter att göra det så blir det ett syskon i slutet av maj. Omtumlande, spännande, läskigt, oroligt och fantastiskt roligt är några av de känslor som har och fortfarande, snurrar runt i mig.

Paus

2007-09-19T22:27:00.000+02:00

Tror att jag ska ta en paus från bloggandet. Känns inte som jag har inspiration att skriva längre. Det har varit glest mellan inläggen sista tiden. Lillkillen tar all min tid och det är fullt upp hela tiden. Jag njuter av att vara mamma och allt går bara bra.

Får se om jag vill fortsätta om ett tag igen eller inte.

Husmor

2007-09-11T23:49:00.000+02:00

Vi har klarat oss bra, jag och lillen, utan maken på dagarna. Tiden går fort, han är en riktig sjusovare och vaknar oftast mellan 8-9 på morgonen :) Lång frukost och sedan sova en gggr på fm och en ggr på em. Promenad i vagn en gång/dag. Lunch och mellis. Leka! och Ja, sen ska man helst hinna tvätta och städa lite också. Har inte kommit iväg på någon öppen förskola eller sådant ännu, förstår inte riktigt hur jag ska hinna komma iväg till 9 på morgonen då det börjar?

Nu känner jag mig riktigt ordentlig... har precis gjort en veckomatsedel på nätet med tillhörande shoppinglista, Toppen! Vi som alltid har planerat middag i sista stund med noll framförhållning, känner mig så duktig. Nu måste man ju ändå se till att lillen får i sig lite riktig mat varje dag och då är det roligare att planera.

Att jag nattsuddar så här när kl. snart är 12 på natten är egentligen inte klokt om man ska vara en pigg och glad mamma, men det är liksom enda stunden för sig själv numera...

Ensamma

2007-09-03T22:29:00.000+02:00

Idag har jag och lillen fått rå om oss själva. Maken har börjat jobba igen. Lite pirrigt var det allt, men det gick bra. Det blir förstås väldigt mycket mer att göra och allt kräver nogrann planering vilket jag hoppas att jag blir bättre på när jag blir en rutinerad hemma mamma. Vi höll oss hemma idag förutom en kort promenad ute tills det började spöregna. När maken kom hem från jobbet fick han världens flin och lillen sträckte armarna mot honom, snacka om han tyckte det var mysigt att komma hem! Imorgon åker maken på konferans och ska sova borta, så det blir en riktig rivstart med att klara sig själv.

Lycka

2007-08-30T22:16:00.000+02:00

Idag åkte lillen båt för första gången. Han var för söt i sin flytväst, fast han tyckte inge vidare om att ha den på sig. Vi gick iland på en klippa och fikade och åt lunch. Det var så ofantligt mysigt! Solen strålade, frisk höstluft och lillen överlycklig över att få leka med kottar och upptäcka små myror och barr m.m. Han ville helst också gå i vattnet och blev mycket ledsen och arg när han inte fick det. Just där på klippan idag kom det över mig lite extra, hur lycklig jag är som har fått denna underbara lilla kille och att han faktiskt är min son! Kunde inte hålla glädjetårarna borta. Tänk att den långa väntan faktiskt till slut blev verklighet. Otroligt och fortfarande lite overkligt.

BVC

2007-08-27T23:02:00.000+02:00

Idag var vi på vårat första BVC besök. Mycket trevlig sjuksköterska som lillprinsen lyckades charma ordentligt. Hon tyckte att han var så söt och duktig! Han hade gått upp massor i vikt och vuxit på längden. När hon frågade om det verkar som om han förstår några ord så började maken stolt genast att visa vad sonen kan. Var är lampan? Pekar på lampan. Var är magen? Pekar på sig själv någonstans i brösthöjd och till sist Hur låter kossan? Varpå sonen säger Muuu. Sköterskan blev mäkta imponerad och jag med... Blev full i skratt när maken frågade om kossan och trodde aldrig att han skulle kunna det (har bara sagt det någon gång hemma). Inte det viktigaste att lära sig kanske, men det är för gulligt! Snacka om löjligt stolta föräldrar :)

Utmaning

2007-08-27T21:29:00.000+02:00

Jag har blivit utmanad av solkatten. Här följer 8 fakta om mig:

1. Jag jobbar på sjukhus (men nu är jag föräldrarledig).
2. Jag har bott i Kanada i ett år och i Göteborg i fyra år. Är från Stockholm.
3. Jag älskar att dansa!
4. Jag har en tatuering som jag faktiskt inte är så nöjd med.
5. Jag är väldigt hemmakär.
6. Jag ägnar alldelse för mycket tid framför datorn, som jag borde lägga på att städa och tvätta.
7. Jag har klaustrofobi.
8. Jag är extremt morgontrött.

Jag utmanar: Lisa Papaver, Applecore, Linda och Storken flyger i skymningen.

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv.Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler.I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Åka bil

2007-08-21T22:24:00.000+02:00

Idag var jag och sonen ute och åkte bil själva för första gången. Vi har placerat bilbarnstolen i baksätet eftersom det finns en airbag i fram. En spegel sitter monterad i bak så att vi ska kunna se varandra under resans gång. Jag hade laddat med några favoritleksaker och talade tydligt om och visade att mamma sitter i fram. Jag pratade och sjöng nästan hela tiden, men ändå blev han tokledsen. Stora krokodiltårar rann nedför hans kind och han var förtvivlat ledsen. Den korta bilresan på ca. 10 minuter kändes som en evighet. Jag kände mig så hemsk, tänk om att kände sig övergiven? Hemska tanke. Jag tänker då inte ha honom i bak, ska se till att airbagen kopplas ur i fram.

Kina, del 2

2007-08-16T22:57:00.000+02:00

Lördagen den 14 juli flög vi alltså till Wuhan som ligger i Hubei provinsen. Nu började vi känna oss lite mer allvarliga än tidigare. Känslorna var på helspänn. Samma dag fick vi hjälp av guiden att inhandla "välling" och blöjor till barnen. Det var en märklig känsla att gå där och handla barnsaker, lite komiskt var det också, att 20 västerlänningar befann sig i gången för barnartiklar på varuhuset och kineserna stannade och tittade förundrat på oss, vilket man kan förstå.

Måndag den 16 juli var dagen D. Vi vaknade i god tid och gjorde oss iordning inför överlämningen, kl. 10.00 skulle själva överlämningen börja och vi var första familjen ut. Vi fick åka buss till Civil affairs där vi skulle ta emot barnen, det tog någon timme att köra dit. På bussen var det ett ganska tyst och spänt gäng blivande föräldrar. Jag längtade tills överlämningen skulle vara över och vi alla tre var tillbaka på hotellet, jag var så nervös att jag mådde illa.

Ganska direkt när vi klev av bussen sa guiden att några barn redan hade kommit och var i foajén... Det knöt sig i magen av iver och längtan...tänk om vår son är där inne... När vi kom in såg vi flera söta små tjejer... men vi fick veta att vår kille inte var en av dom som var där, tills guiden ropade till oss uppifrån trappan: att eran son är här uppe! Kom så får ni träffa honom! Jag hade aldrig tänkt tanken att vi skulle få se honom INNAN överlämningen så allting blev väldigt konstigt och förvirrat. Vi gick (eller småsprang) uppför trappen och de vinkade till oss att gå in i ett rum. Innan jag ville gå in ville jag sätta på videokameran så jag avvaktade någon sekund (förstår inte hur jag kunde tänka på det, men är glad att jag gjorde det). Vi klev in och där satt han i famnen på sin nanny och såg lite misstänksam ut. Jag kände igen honom från korten vi hade fått, men han hade mera hår nu och såg äldre ut. Han tog tag i pappas finger direkt och höll hårt i det i flera minuter, när pappa sedan gjorde tittut bakom min rygg så fick han ett första leende. Vilket underbart leende! Jag trodde jag skulle gråta floder, men konstigt nog kände jag mig bara lugn och alldeles varm inombords av lycka att äntligen få se mitt fina barn i verkligheten.

När den officiella cermonin började var vi första familjen som fick sitt barn. Han sträcktes över till min famn, han tittade konstigt på oss en lång stund innan han tillslut tyckte att det var lite läskigt och började gråta. Han grät inte länge och var sedan nöjd, men avvaktande. I bussen tillbaka var han jättesvettig och verkade helt slut, men var inte särskilt ledsen utan mera bara undrande och avvaktande. Han hade ingen blöja utan "splitpants" (byxor med hål i) som de använder i Kina, så han lyckades kissa i mitt knä två gånger i bussen! Vi hade med oss blöjor, men glömde helt bort att sätta på det ;) Förvirrade!

Det var skönt att komma tillbaka till hotellet och bara vara själva. Lillprinsen somnade ganska snart och sov några timmar, när han vaknade tittade han på oss och efter ett liten stund fick vi ett leénde :) Svårt att beskriva känslan.

Han fortsatte att var nöjd och skratta och le för det mesta. Han åt som en häst. Han kände och tog på oss hela tiden. Han sov bra. Efter 5 dagar åkte vi tillbaka till Beijing och hade där ytterligare 4 dagar innan vi flög hem till Sverige! Vi hann med flera utflykter och lite mera shopping.

På Arlanda blev vi mötta av ett helt gäng som ville gratta och hälsa lillen välkommen hem. Det var så skönt att vara hemma igen, tillsammans med underbara älskade lilla plutten!

Kina, del 1

2007-08-14T23:30:00.000+02:00

Här kommer en början av berättelsen om resan i Kina.

Det börjar den 8:e juli på kvällen när planet lyfter från Arlanda mot Beijing. Jag kände mig inte alls så nervös som jag hade trott att jag skulle göra, mest bara glad och förväntansfull. Men det kändes speciellt att krama om min mamma och pappa på Arlanda och se mammas glansiga ögon när hon säger att: nästa gång vi ses så är ni tre. Obegripligt och overkligt! Resan gick bra, men jag sov nästan ingenting. Redan på planet träffade vi och pratade med några av vårat resesällskap. Framme i Beijing mötte vår guide upp oss, hon visade sig sedan vara en helt fantastisk person som hade stenkoll på allt och fixade och trixade för att allt skulle bli så bra som möjlig för oss och barnen.

Första kvällen var vi flera familjer som gjorde sällskap och åt middag på en restaurang som guiden hade tipsat om. Vi fick ett eget rum och det tog lång tid att beställa och göra sig förstådd, det blev många skratt och vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans med våra trevliga medresenärer och maten var jättegod och billig!

De två första dagarna var "fria" och vi ägnade de åt shopping tillsammans med två andra par i resegruppen. Vi besökte silkesmarknaden första dagen och Wanfujing, som är ett område med mycket affärer och varuhus i stan, andra dagen. Att kliva innaför dörrarna på silkesmarkanden är en oförglömlig upplevelse. 6 st bleka, bortkomna västerlänningar måste vara en guldgruva för försäljarna. Vi var där tidigt och var nog bland de första besökarna, vi blev så påhoppade. De tog till allt de kunde för att få sälja, de ropade, höll fast oss och blockerade vägen. Egentligen ville man hålla händerna för öronen och springa ut därifrån, men istället så skrattade vi hysteriskt och det lugnade faktiskt ner sig efter ett tag och vi fick en hel del handlat efter hårt prutande. Var helt slut efter den dagen. Pust!

Alla 20 familjerna var på plats i Beijing på onsdag kväll den 11 juli och vi hade då gemensam middag på hotellet och reseprogrammet startade i och med det.

Dagen efter var det utflykt till Himmelska fridens torg och förbjudna staden. Det är svårt att med ord beskriva upplevelsen av att stå och gå omkring där, men kan summera det med: STORT och maffigt.

Dagen efter, på fredagen var det kinesiska muren som stod på programmet. Vi fick ta kabinbana för att komma upp på muren. Det var så häftigt och mäktigt att stå där uppe på muren och se bergstopparna med muren på sig ringla sig bort i horisonten. Kan inte komma på att jag någonsin har sett något häftigare. Vi promenerade i någon timme i en riktning på muren och kom fram till en annan linbana som skulle ta oss ner. Jag hade trott att den skulle vara som den vi hade åkt upp med, d.v.s modern och stabil, men NEJ det här var en sunkig, rostig 2-stols lift från 1800-talet!! (såg ut så i alla fall..). Jag som är lite höjdrädd och allmänt skraj för åkfordon som jag själv inte kan påverka fick PANIK! Vi hade en tid att passa och jag hade inget alternativ. Dagen efter skulle vi flyga till provinsen där vårat barn bodde, vilket gjorde mig ännu mera känslig. Jag var livrädd att något skulle hända och att jag inte skulle få träffa vår son. När vi skulle kliva på liften frågar mannen om vi har betalat för en extra försäkring!!! Då kom tårarna... maken medger att han fick betala lite extra vid biljettköpet för försäkring! Jag blundade och snyftade hela vägen ner och höll krampaktigt i maken. Tack och lov så gick det bra.

Dagen efter kom vi iväg till Wuhan, den stad där vi skulle få vår son.

Fortsättning följer....

Tränar

2007-08-10T12:14:00.000+02:00

Det blir glest med inlägg här på bloggen... Dagarna går i 190 numera.

Igår tog lillen sina första krypsteg! I Kina har man inte barnen på golvet för att det anses smutsigt att ha dom där. När vi fick honom för drygt 3 veckor sedan låg han stilla på mage på golvet och lyfte upp överkroppen med hjälp av armarna, nu är han som en propeller, snurrar runt, upp med rumpan och nu även några krypsteg. Jag är imponerad av hur fort allting går. Han tränar så att det rinner svett om honom och blir helt andfådd. Gå vill han göra hela tiden, han håller i våra händer och knatar på i full fart. Tror inte det dröjer länge tills han går själv.

Jag håller på att skriva ihop en resumé från resan, snart kommer den!

1 år

2007-08-01T21:37:00.000+02:00

I måndags fyllde lillen 1 år! (vi hade då haft honom i precis 2 veckor) Vi sjöng och gav paket, han tittade väldigt misstänksamt på oss när vi stämde upp i sång, men ett litet leende fick vi allt :) Paketet var han inte särskilt intresserad av. Allt är ju nytt och spännande för honom, spelar ingen roll om det är en ny födelsedagspresent eller en gammal vattenflaska, det är lika roligt. Han är verkligen i upptäckar farten, det är fantastiskt att se hans förtjusning över saker som: dammsugaren, bärbuskarna, vattenkannan m.m. Idag fick han ett smörgåskex att hålla i själv, det var en oförglömlig upplevelse... i en halvtimme satt han knäpptyst och helt fokuserad på att bryta sönder, smula, slänga på golvet, det enda han INTE gjorde med kexet var att stoppa det i munnen!!! Han har antagligen aldrig fått äta något själv med händerna och aldrig kladdat med något. Nu ska här kladdas :)

Han är underbar och har ett fantastisk humör. Imorse vaknade jag av att han låg och jollrade själv i sin spjälsäng och när jag tittade på honom fick jag ett jätteleende! Oj, vad man smälter. Han kan bli riktigt arg också och då kommer det stora krokodiltårar, men oftast går de över snabbt om man listar ut vad det är han vill eller inte vill.

Dagarna bara rusar iväg, förstår inte hur tiden kan gå så fort. Hinner precis byta och mata och natta klart tills det är dags för samma procedur igen. Det är nog så livet kommer att vara en tid framöver, vilket är HELT okej!

Bildbevis

2007-07-28T23:48:00.001+02:00

Hemma!

2007-07-28T22:47:00.000+02:00

Nu är vi hemma igen alla tre. Det har varit en fantasisk resa och allt har helt klart gått över förväntan. Våran lilla kille är helt underbar, han skrattar ofta och mycket och blir arg ibland. Det är så mycket vi har upplevt i Kina så jag får ta och berätta mer lite i omgångar tror jag.

Det är riktigt skönt att vara hemma igen och jag är så lycklig, men också väldigt trött och lite sjuk.

Jag lovar att återkomma och berätta mer när allt har lagt sig lite.

Ledig

2007-07-04T19:41:00.000+02:00

Idag jobbade jag sista dagen på läääänge. Tänk att få vara hemma med lillen och ta dagen som den kommer och slippa jobbets stress. Vilken lyx! (Ja, jag förstår att det kommer bli tuffa dagar hemma också..)

Nu är det 4 dagar kvar. På dörren till lillens rum står hans namn med fina färglada bokstäver, det gör mig glad varje gång jag går förbi :) Snart bor han här på riktigt också. Packningen är påbörjad, men långt ifrån klar.

Flera har frågat om vi kommer ha någon resedagbok på nätet. Jag har funderat fram och tillbaka på det, men kommit fram till att nej det kommer vi inte ha. Den här resan känns så privat och det skulle kännas märkligt att lägga ut våra känslor och upplevelser fritt fram för alla i cyberspace. Våra nära och kära kommer få uppdaterade mail under resans gång och till alla er trogna läsare så kommer jag försöka att göra små inlägg på bloggen så att ni också får veta hur det går.

Sjuk

2007-06-29T15:16:00.000+02:00

Har varit sjuk sedan midsommar nu. Först ont i halsen och sedan har jag varit matt och yr. Gick faktiskt till läkaren idag, vill ju inte riskera att det är någon bakterie man går och bär på nu innan resan. Men jag var tydligen frisk som en nötkärna. Troligen en envis virusinfektion som hänger sig kvar, eller kanske är det resfeber? Hur som helst så har det varit oerhört skönt att vara hemma några dagar från jobbet, förstår inte hur jag ska stå ut att gå tillbaka nu och jobba en vecka till. Varför finns det ingen slags havandeskapspenning för oss adoptivföräldrar????? I alla fall så där sista veckan innan man åker.

Snart är vi där!

2007-06-25T11:06:00.000+02:00

Om 2 veckor idag är vi framme i Beijing. Om 3 veckor idag håller vi våran son i våra armar. Börjar bli lite smått nervös nu. Känns som om det är en del kvar att fixa med innan vi åker. Löjligt, här har man haft flera år på sig också blir det stressigt i slutet ändå.

Kan inte förstå att vi snart är en småbarnsfamilj. Att jag inte ska jobba mer på läääänge. Att alla sovmornar snart är ett minne blott. Att min älskade man kommer att vara någons pappa och att jag kommer vara någons mamma. Det är så STORT!!!

Nedräkning

2007-06-12T15:25:00.001+02:00

1 månad..

2007-06-12T12:09:00.000+02:00

.. sedan barnbeskedet. Vi har hunnit smälta det lite grann. Haft en veckas semester och fixat inför hans ankomst. Det känns fortfarande ganska overkligt. Nu är det 3½ veckor kvar tills vi åker, det kommer nog gå fort. Igår fick vi hela reseplanen. Vi kommer att bo på riktigt fina hotell, 4 och 5 stjärninga. Det ser hur lyxiga ut som helst :) Vi får våran kille den 16 juli! Om knappt 5 veckor håller vi våran son i våra famnar :) :) :)

Slappar

2007-06-01T10:59:00.000+02:00

Idag är det 3:e dagen på min semester. Onsdag och torsdag har jag verkligen haft semster, inte gjort någonting... Jo, fikat i flera timmar, läst veckotidningar, surfat på nätet, tittat på TV och sovit. Skönt, men igår kväll började det faktiskt krypa i kroppen. Nu ska jag bege mig in till stan och till en vaccinationsmottagning för att kolla vad jag behöver inför Kinaresan. Sen ska jag nog shoppa lite barnkläder också! Har börjat göra listor på vad som ska göras och vad som ska handlas inför lillprinsens ankomst. En tur till IKEA och Babyland blir det nog i helgen. Nästa vecka är både jag och maken lediga!

Än så länge känns det okej med väntan på att få åka, men jag kan tänka mig att det blir lite segt efter ledigheten när man ska jobba 4 veckor till... Men å andra sidan vad är 4 veckor, ingenting i jämförelse med 5 års barnlängtan!!!

2 veckor...

2007-05-30T00:28:00.000+02:00

..sedan barnbeskedet!

Idag var det sista dagen för denna termin på min utbildning som jag läser på distans på halvfart, nu är det "sommarlov", yieppi! Sen är det bara en termin kvar och jag hoppas att jag kan fixa det fast jag är hemma med lillprinsen.

From idag har jag dessutom tagit semester i 1 ½ vecka!!! Vi insåg att vi nog behöver vara lite lediga innan vi åker till Kina och mysigt att vara det nu. Nu ska det barnfixas :)

Spjälsäng och bilbarnsstol ska inhandlas, vaccinationer till oss måste ordnas, visum ska fixas, måste ringa BVC, kolla barnförsäkringar, sätta oss in i försäkringskassedjungeln m.m.

Underbara internet

2007-05-24T22:29:00.000+02:00

Genom internet har jag kommit i kontakt med en kvinna från USA som har barn från samma barnhem som våran pojke och nu har hon precis kommit hem från en resa i Kina då hon hälsade på barnhemmet. Hon träffade våran pojke!!! Det är så häftigt! Hon fick tyvärr inte ta några kort därinne, men hon skrev bl.a att han var väldigt söt och såg välmående ut. Det är helt fantastiskt, tänk att hon har träffat våran lilla kille för bara några dagar sedan :) Blev så glad av att höra att han verkade må bra, åhhh vad jag längtar........

1 vecka...

2007-05-22T23:42:00.000+02:00

...sedan barnbeskedet. I en vecka har vi vetat vem som är just vårat barn. Så kort tid, men ändå känns det så självklart. Nu är det han och ingen annan. Det är nästan konstigt hur starka känslor man kan känna för en person man inte känner eller ens har träffat. När jag tittar på honom på korten suger det i magen och jag blir alldeles varm i kroppen och känner en otrolig kärlek till denna lilla individ. Tänk att han är min!

Resan

2007-05-18T23:21:00.001+02:00

Idag har vi bokat flygresan tur och retur till Peking. Vi åker den 8 juli och kommer hem den 26 juli. Direktflyg både dit och hem, det känns riktigt bra. Så lite stök och bök som möjligt för lillprinsens skull (och vår). Kändes roligt att boka en resa för två personer dit men tre personer hem!

Lyckorus

2007-05-18T00:51:00.000+02:00

Jag befinner mig i ett lyckorus som är helt underbart. Det är svårt att få något vettigt gjort både på jobbet och hemma. Känns som om jag är i en bubbla. Jag har firat med tårta på jobbet, alla var så glada för min skull :) De fick se bilderna på honom och alla tyckte förstås att han är jättesöt! Bilderna sitter på kylskåpet hemma och i plånboken och almanackan och för säkerhetsskull ligger han även i byxfickan på jobbet, så att jag kan titta på honom precis när som helst lusten faller på. Igår bestämde vi namn.

Det är massor av saker att fixa nu. Hoppas inte allt är stängt imorgon...

Ska försöka att sova nu, det har inte gått så bra de senaste 2 nätterna.

Hej, så länge!

Barnbesked!!!

2007-05-15T23:22:00.000+02:00

Idag kl. 08.30 ringde telefonen. När kvinnan i andra änden sa att hon ringde från adoptionscentrum började jag skratta och sa "du förstår inte hur länge jag har väntat på det här samtalet". När hon sedan fortsatte med att säga att "jag vill gratulera, ni har fått en pojke!" Så skrattade jag ännu mer och kände mig verkligen glatt förvånad.

Jag åkte snabbt och hämtade papprerna och maken åkte från jobbet, så ca. kl. 13.00 idag skålade vi i champagne och öppnade kuvertet. Det var så pirrigt... Vi struntade först i alla papper, ville bara se korten... och där var han våran son! Så söt! På ena kortet tittar han rakt in i kameran och småler, blev varm i hela kroppen av lycka och kärlek :)

Han är född den 30 juli 2006, så nu är han 9 ½ månader. Han ser välmående ut och han är rund o go ;) Det står att han äter mycket, att han gärna sitter i famnen och kramas, att han skrattar högt och massa mer...

Vi har ikväll fortsatt att fira med hans mormor & morfar, ännu mer champagne och en riktigt god middag.

Nu måste vi bestämma vad han ska heta, tjejnamn hade vi i stort sett bestämt, men pojknamn hade vi inte pratat så mycket om, men vi har några favoriter. Åh, nu vill jag ut och shoppa tuffa killkläder och göra iordning hans rum på riktigt.

Nu måste jag nog gå och lägga mig, imorgon blir det tårta på jobbet!

Måndag...

2007-05-14T11:33:00.000+02:00

Idag är det måndag och jag är ledig. Det kom aldrig något samtal förra veckan. Nu börjar jag bli otålig. Snälla, snälla, snälla kan dom inte ringa idag! Jag går inte en meter utan att ha både mobilen och hemtelefonen inom räckhåll. Hoppar HÖGT så fort telefonen ringer och pulsen stiger. Jag har förberett papper och penna så att jag slipper irra runt och leta efter det när dom ringer.

Håll alla tummar nu för att dom ringer under dagen och talar om vem vårat barn är!

Nystart

2007-05-08T23:50:00.000+02:00

Idag har jag varit och klippt mig och blev riktigt nöjd! Ingen stor förändring, men det känns ändå så skönt. Har inte klippt mig på evigheter så det var verkligen nödvändigt. Det känns lite som om mitt liv har fått en nystart och det känns så mycket roligare att ta tag i saker nu. Shoppade lite kläder till mig också, som sagt förnyelse och nystart :)

Inget barnbeskedsamtal idag. Blir helnojjig så fort någon ringer och hos frissan blev jag nervös om det skulle ringa när jag satt där, för det hade blivit konstigt. När jag sedan satt på en fullproppad buss tänkte jag också att det blir allt väldigt märkligt om de ringer när man befinner sig mitt ibland en massa okända människor. För vad kommer hända...antagligen så börjar jag böla eller skratta hysteriskt (ska bli intressant och se hur man reagerar) och man kommer ju knappast inte be dom ringa upp om ett tag istället. Egentligen tror jag inte att de skulle ringa redan idag för det är för tidigt tror jag, men för varje dag som går nu så ökar ju chanserna. Idag köpte maken i alla fall hem riktig champagne som ligger och väntar i kylen.

Väntan

2007-05-07T23:43:00.000+02:00

Väntar otåligt på att få telefonsamtalet som talar om vem vårat barn är. Mobilen sitter som fastklistrad på kroppen, för tänk vad hemskt om man skulle råka missa det där samtalet, hua. Inom två veckor stod det i översättningsbrevet, före nästa fredag vet vi definitivt, men jag önskar och hoppas att det kommer tidigare än så. Gärna nu på torsdag eller fredag, för imorgon och på onsdag jobbar jag kväll och jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det skulle vara att koncenrera sig på att jobba när kuvertet ligger hemma och väntar. Vi kommer åka och hämta det hos AC så fort de ringer.

ÄNTLIGEN!!!!!!!!!!!!!!!

2007-05-04T13:14:00.000+02:00

Vi är med denna gång. Vi har fått ett barn :) Vi vet inte vem det är ännu, papprerena håller på att översättas till svenska nu och så fort det är klart så får vi veta vem hon/han är. Översättningsbrevet från AC fick vi idag.

Igår fick jag ett mail av våran kontakt på AC som berättade att vi nu var utsedda till föräldrar...... öppnade mailet på jobbet, läste det och stängde ner det, gjorde några arbetssysslor tills jag tänkte att jag måste nog läsa mailet igen... och då gick det upp för mig :) Berättade för arbetskamraterna som började böla, jag var ganska lugn, men omtumlad och GLAD. Förvirrad som jag var så vidarebefodrade jag bara mailet till maken och tänkte inte mer på det tills min chef sa: Vad sa din man, du har väl ringt honom? Jag började skratta och sa att jag hade mailat, men insåg då att det nog var läge att ringa istället :)

Det känns som om en sten på minst 20 kg har släppt från min kropp. Konstig känsla.. När någon ringde idag och frågade hur det var så sa jag att det är bra! Det är längesedan jag sa det med en äkta känsla av att det verkligen är bra.

JAG ÄR SÅ LYCKLIG!

Glada rykten

2007-05-01T11:49:00.000+02:00

Rykten säger att CCAA har uppdaterat tom 1 nov 2005!!!!!!!!!!!!!!!!! Det verkar trovärdigt eftersom flera organisationer i USA och någon i Danmark har bekräftat att det är det datum som gäller.

Det pirrar i magen, men efter förra månadens besvikelse vågar inte fullt ut tro på det förrens CCAA har uppdaterat sin sida eller att jag hör från våran organisation att det stämmer.

Imorgon är det vanlig vardag och hoppas hoppas att AC kan bekräfta det då.

Semester

2007-04-28T12:35:00.000+02:00

Mina föräldrar är för snälla....

I veckan sa dom att de tycker att jag och maken nog skulle behöva lite semester, en paus, att bara vila upp oss både själsligt och fysiskt. Det stämmer så väl. Därför så vill de ge oss ett presentkort på resor för 5000 kr (som de själva har). Det är så sant, vi behöver ett break. Så nu är planen som så att om vi inte får barnbesked i maj så åker vi utomlands en vecka i slutet av maj. Om vi får barnbesked i maj så tror jag dock att energin och livsglädjen kommer tillbaka och då tar vi nog en veckas semester hemma och fixar för vår nya familjemedlem istället.

Jag hoppas givetvis att det blir det sista alternativet, men det känns lite lite lättare att åtminstonde annars ha en veckas sol och bad franför sig.

Ledsen :(

2007-04-24T18:00:00.000+02:00

Fåglarna kvittrar...

Klarblå himmel...

Blommor och buskar slår ut i trädgården...

Man borde kanske känna sig lycklig?

... jag ligger i soffan och tårarna rinner ned för mina kinder.

Har ingen energi till att göra något... kroppen känns tung. Skulle behöva städa och vårfixa uterummet, fixa på tomten, städa inne, sortera papper, göra klart i hallen som är nästan färdigrenoverad sedan länge....listan kan göras lååång. Ändå gör jag inget...

Skulle ha pluggat idag, varit studieledig från jobbet (jobbar 80% och studerar 50%). Har en maffig uppgift som ska vara klar på fredag. Har skrivit en halv A4 på hela dagen. Orkar inte...

Livet känns meningslöst. Den här sommaren skulle vi äntligen få bli föräldrar, nu verkar det inte så... Jag står inte ut med tanken på ännu en sommar utan barn. Ännu en midsommar utan barn. Ännu en semester utan barn. Vi är dom som kommer till folks fester och middagar utan barn, vi är dom två vuxna som busar och leker med andras barn, men som inte har några egna.

Första ryktet för den här omgången har kommit och det säger att det inte blir mer än två dagars uppdatering i maj heller. Hela oktober 2005 har tydligen väldigt många inloggade och våran LID grupp 31 okt. 2005 ska tydligen vara gigantiskt stor, så tar dem två dagar nu och även två dagar i juni så är vi inte med förrens i juli, med resa i slutet av augusti/början på september. Då har ytterligare en sommar gått............ Kan man ligga kvar på soffan till dess?

Ännu en vecka...

2007-04-20T16:25:00.000+02:00

Idag är det fredag och ännu en vecka har gått. Det är bra att tiden går fort, för min del så kan den gärna få gå ännu fortare.

Alla på jobbet frågar om vi har hört något. Så klart att de frågar det, eftersom jag så optimistiskt för ett tag sedan berättade att vi med största sannolikhet skulle få barnbesked i april. Till en del orkar jag stanna upp och berätta precis vad som hänt med tårarna brännande bakom ögonlocken och till andra säger jag bara snabbt och lite nonchalant att vi inte hört något ännu.

Idag kom min chef och sa att hon ville prata med mig. När jag gick in till henne så sa hon att hon hade hört att det inte blev nu i april och hon frågade hur jag mådde. Gulligt! Hon verkar uppriktigt ledsen för min skull och förstår att jag inte är på topp, vilket är skönt.

Jag fantiserar ofta om hur det blir när vi har fått barnbesked. Bara jag tänker på det så kommer det glädjetårar. Idag på vägen hem tänkte jag att när vi har fått barnbesked ska jag köpa med mig tårtor till jobbet och skriva ett fint kort och tacka alla för deras omtanke, tålamod och stöttande till mig under den låååååånga väntan. Kuratorn som jag gick till för flera år sedan, unden den tid då vi försökte på egen hand, kommer också få ett kort. Hon var riktigt bra och det var verkligen guld värt för mig just då.

Trevlig helg!

Bekräftat

2007-04-10T22:54:00.000+02:00

Gick upp tidigt imorse...kollade CCAA´s sida...såg att ryktena stämde. 2 dagar, 2 fnuttiga dagar blev det. Luften har gått ur mig..har jobbat ikväll, inte pratat mer än absolut nödvändigt med någon, varit för mig själv. Fasat för att någon skulle fråga om vi hade hört något, just nu orkar jag inte prata om det. Ringde AC för att höra vad de hade för förklaring till att det blev så här den här gången. Men som jag redan visste innan så visste de inte mer än mig. De tror att det beror på fler ansökningar i oktober 2005. Det måste i så fall vara helt sjukt många fler ansökningar just i oktober.

Svart...

2007-04-09T23:33:00.000+02:00

Förra inlägget var så optimistiskt.... jag önskar verkligen att det skulle ha hållt i sig. Nu är allt istället nattsvart. Rykten tyder på att CCAA bara har uppdaterat och gett barnbesked tom 26 okt. 2005. 2 dagar!!! Vad är det som händer? Jag orkar inte. Nu var det första gången på hela "skaffa" barn resan som jag vågade släppa oron och faktiskt glädja mig åt att vi skulle vara med denna gång. Vad fel jag hade...det borde jag väl ha lärt mig vid det här laget att det inte är någon idé att våga vara optimistisk eller säker på någonting längre.. Har lust att skrika ut min frustration. AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Snart....

2007-04-02T16:14:00.000+02:00

...är det vår tur!!!! Idag är det den 2:a april och någon dag när som helst borde CCAA uppdatera och då borde vi vara med! Tänk att om bara några veckor så sitter vi här med ett litet foto på vårat barn! Redan nu så är vi antagligen utsedda som föräldrar till en speciell liten kinaflicka eller pojke för den delen. Känns konstigt, svindlande, fantastiskt och underligt på samma gång. Jag har ringt till AC och kollat att de har alla våra telefonnummer och att dom stämmer. Hur många gånger har jag inte fantiserat om det där telefonsamtalet, nu är det nära..

Nytt medgivande

2007-03-19T22:39:00.000+01:00

Nu har vi dragit igång processen med ett förnyat medgivande. Det känns ok, men ändå lite tröttsamt. Det är lika bra att göra det, det är på håret om vi kommer behöva det eller inte. Men det är inte kul att känna sig stressad och orolig över det in i det sista. Man har ju annat att tänka på då kan jag tänka mig :)

Idag gjorde jag en ny läkarundersökning. Simpel undersökning som var avklarad på ca. 10 min och vips 750 kr fattigare! Imorgon är det makens tur och ytterligare pengar försvinner i ett nafs. För övrigt så får vi hembesök på torsdag av socialsekreteraren, känns oändligt mycket lugnare nu än vad det gjorde på två år sedan. Sedan ska hon ringa våra referenser för att se om vi fortfarande sköter oss och är lämpliga som föräldrar..... sedan utdrag från polisregistret... Sedan är det klart och vi kan släppa det!!!

Uppdaterat

2007-03-07T23:40:00.000+01:00

Nu har CCAA lämnat barnbesked till dem med LID tom 24 okt 2005. Det var ungefär som jag hade väntat mig. Nu vågar jag nog faktiskt räkna med att vi kommer att vara med i nästa månads barnbesked. De kan väl inte ta med mindre än 7 dagar? Det känns så overkligt och konstigt. Men något har ändå hänt eftersom jag känner mig så vansinningt urless på att jobba. Förstår inte hur jag ska stå ut med att jobba och plugga efter det att vi fått barnbesked. Jag vill ha havandeskapspenning!!!! Varför finns det inget sådant för oss högväntande adoptivmammor? Idag sa en på jobbet som jag beklade mig lite för, att det var någon annan på jobbet som hade sagt att det märktes att jag "hade lagt av redan". Jag förstår dem, det är precis så det är. Jag sköter mitt jobb och gör det jag ska, men inte så mycket mer just nu. Jag har så mycket viktigare saker att tänka på och planera för. Imorgon är jag ledig, Yieppi!!!

Förnya medgivandet

2007-03-05T21:53:00.000+01:00

Det känns lite lite bättre nu. Att vara hemma förra veckan gjorde verkligen gott. Denna vecka blir dock hemsk med 6 arbetsdagar, men men det får väl gå. Faktiskt så hoppas och tror jag att det blir lite lättare nu framöver när vårsolen tittar fram alltmer.

Vi har insett att det är bäst att förlänga medgivandet som går ut den 1 juli 2007. In i det sista har vi förnekat att vi kommer att behöva göra det, att vi inte skulle få barn inom två år från det att vi fick medgivande har liksom inte funnits på världskartan...tills det gick upp för oss för någon vecka sedan... Vi räknar med att få barnbesked i mitten av april och i värsta scenariot så åker vi då till Kina i slutet av juni och kanske kommer hem precis i början av juli. Känns inte som om vi vågar vara så iskalla och hoppas på att vi hinner hem före den 1/7. Det kommer vara nog med nerver ändå kan jag tänka. Det känns bara så trist att börja med detta. Vi har dessutom flyttat sedan utredningen gjordes, så risken finns att den nya kommunen vill göra massa saker innan de förnyar medgivandet. Idag har vi i alla fall skickat kopia på medgivande och utredning till vår nya kommun och väntar på att de ska höra av sig. Pust!

Tillbaka!

2007-02-28T15:33:00.000+01:00

Datorn kraschade för några veckor sedan. Allt är borta.. foton, skolarbeten, mailadresser m.m. Nu har den varit på service och fungerar perfekt igen. Måste bara sitta och installera alla program på nytt :( Har haft abstinens av bloggen och mailen och kinalistan och allt annat spännande som finns att tillgå i internet världen. Kanske har det också varit lite nyttigt att faktiskt ha ett internet och dator brejk.

Något har hänt med mig sista tiden, känner mig så ledsen och trött. Orkar inte prata om barn och om adoptionen med bekanta längre. Orkar inte svara på alla frågor längre. Orkar inte längre spekulera i när det kan bli. Orkar inte hoppas. Det känns som om jag har pratat färdigt, vill att det ska vara på riktigt nu. Orkar inte umgås med barnfamiljer, vill helst bara vara hemma med maken. Idag är jag hemma från jobbet...jag är en väldigt plikttrogen person och har bara varit borta från jobbet när jag har varit så sjuk att jag absolut inte kunnat gå, typ hög feber eller maginfluensa. Nu känner jag mig lite hängig och konstig i kroppen, var lite täppt i näsan i morse. När jag vaknade imorse kände jag bara att jag orkar inte jobba, nu har jag lite ångest och dåligt samvete för det... Egentligen skulle jag nog orka rent fysiskt. Men det har varit så skönt att vara hemma för sig själv, som balsam för själen. Dessutom har jag de senaste veckorna haft mardrömmar om jobbet. Jag drömmer att jag gör fel och misstag, att jag tappar kontrollen. Har vaknat helt svettig av panikkänsla flera gånger. Så det kanske inte är helt fel att ta ett litet kort brejk. Det känns som om jag kan börja gråta om någon petar på mig. Jag hoppas att den här känslan snart går över för det blir tungt om det ska vara så här ända tills vi åker till Kina...

7 år!

2007-02-01T22:48:00.000+01:00

Idag är det 7 år sedan jag och maken förlovade oss. Det är helt otroligt vad tiden går. Inser verkligen att man börjar bli gammal.

Maken kom hem med en blomma och vi har ätit god mat och druckit lite vin, mysigt!

Mardröm

2007-01-30T23:16:00.000+01:00

I natt drömde jag att min bror och hans fru helt plötsligt hade en pojke på runt ett år hemma. (De har redan två barn så detta var deras tredje). Det skumma var att jag inte visste någonting om det utan han bara fanns där en dag när vi hälsade på. De berättade då att de adopterat honom från St Petersburg. Jag förstod ingenting! De hade ju inte stått i kö? Då säger dom att de hade fått gott om pengar och struntade i utredning och köer så de kunde åka ner och illegalt få den här pojken (Lite Madonna stil ;). De ville inte berätta för oss eftersom de förstod att det skulle kännas jobbigt för oss!!!

Herregud, jag vaknade helt kallsvettig. I drömmen var jag så upprörd över att de inte hade tänkt igenom det här noga, adoption är minsann inget man bara slår till med impulsivt för att man helt plötsligt får det gott ställt! Och hur skulle de kunna förklara det här tillvägagångsättet för pojken när han blir större? Men framför allt var känslan av avund och missunsamhet starkast. De har ju redan två barn varför var de tvugna att skaffa en till mitt framför ögonen på oss mitt i den jobbiga väntan.

Konstigt hur man får till det. Jag tror definitivt inte att min bror och hans fru har några som helst planer på att adoptera.

Ledsen och arg

2007-01-29T11:06:00.000+01:00

Igår var maken och jag iväg och träffade några i släkten. Jag visste sedan innan att de inte är särskilt entusiastiska inför våran adoption. De har inte sagt något negativt men heller inte alls visat något intresse eller frågat något.

Under middagen så pratade vi om ditten och datten och flera gånger så hade en av dem nedlåtande och negativa uttryck för människor med annat ursprung. "Blattar", "de med hycklen" och "svartingar" var några av uttrycken. Jag blev så otroligt provocerad och visade tydligt att jag inte höll med, men jag ville inte ställa till med bråk.

Lite senare frågar samma person faktiskt lite om adoptionen och jag blev glad att hon i alla fall visade lite intresse, hon såg inte särskilt glad och upprymd ut utan det enda hon kunde klämma fram var att det är ju spännande. Sedan lutar hon sig mot mig och säger att: sen när ni har kommit hem med det där barnet så kommer ni att få ett eget barn också! (Då ler hon och ser glad ut och tror att hon har sagt något bra) Hon fortsätter med att säga: att det är ju ofta det är så. Jag visste inte vad jag skulle säga utan att ställa till med en scen. Det kokade inom mig. Jag fortsatte dock att vänligt men bestämt tala om att vårat adoptivbarn kommer att vara vårat egna barn och att det inte finns några som helst bevis för att det är lättare att bli gravid efter att man har adopterat och att vi kanske inte ens vill försöka. Hon såg helt oförstående ut och det kändes fullständigt meningslöst att fortsätta att prata om detta.

Nu vet jag i alla fall att de inte är särskilt glada över att vi ska adoptera och att hon som uttrycker sig så fruktansvärt rasistiskt kanske tycker att det är skamligt att få in en "svartskalle" i familjen? Om jag var vänlig och hade tålamod nu så kan jag garantera att jag inte kommer vara det när vi fått barn. Då säger jag hellre upp kontakten helt!

Alla behöver ju inte tycka att det är fantastiskt att vi ska adoptera. Men när nära släkt uttrycker sig på det här sättet blir jag orolig, jag vet att vi som adoptivföräldrar måste stå upp för våra barn och deras ursprung. Kanske på förskola, skola ute i samhället m.m. Men inom ens närmsta krets??? Nä, det trodde jag inte. Blir så ledsen :(

Och vem säger till en gravid kvinna att: bara ni har fått ut det där barnet så ska du se att du blir gravid igen???? Varför skulle man börja längta och planera för nästa barn innan man har fått sitt första? Läs gärna salvias kloka ord som också handlar om det här.

Fler än jag...

2007-01-22T00:38:00.000+01:00

I veckan kom det fram en ny tjej på jobbet till mig och sa att hon hade hört att jag skulle adoptera och att hon och hennes man också skulle göra det. Jag blev så glad att jag fick knottror på hela kroppen. En till i verkligheten som ska bli förälder på samma sätt som mig, hurra! (jag har inte träffat någon tidigare som ska adoptera, förutom de från adoptionskursen förstås). De höll på med sin hemutredning, det känns så länge sedan vi gjorde den. Insåg hur skönt det känns att vara klar med allt det där och att vi faktiskt snart är framme vid vårat mål.

Namnval

2007-01-16T00:00:00.000+01:00

Jag har sedan länge en lista på datorn med potentiella namn, ganska ofta fyller jag på den med namn jag hör eller ser skrivet någonstans. Nu har listan blivit riktigt lång, framförallt med flicknamn, men även en del pojknamn finns med (man vet ju aldrig).

Maken har ett namn (flicka) som han håller fast vid. Jag säger mina förslag lite då och då till honom, han är tyst en liten stund och funderar och säger sen: nej, det slår inte mitt.

Det säger en del om våra personligheter... jag är impulsiv, ändrar mig ofta och är oerhört velig... som ni förstår så är maken precis tvärtom ;)

I helgen såg jag min chans...efter middag och 1 flaska vin, så skrev jag ut 2 ex. av min låååånga namnlista (där även makens favvo namn är med) och sen la jag fram förslaget till min lilla lek..
Vi fick stryka 4 flicknamn och 2 pojknamn var från listan och sedan gradera favoriterna från 1-5 både på flick och pojknamnen. Allt detta givetvis utan att tjuvtitta på varandra. Jag var så nyfiken på hur maken skulle göra sina val nu när han var tvungen att göra fler val än bara sitt enda namn.

Med spänning gick vi igenom resultatet... det visade sig att vi tyckte väldigt olika, totalt sett så hade vi båda bara valt 3 samma namn (av 54!), men med helt olika placeringar. Hur som helst så var det kul och ledde till lite mer dikussion kring namn än tidigare och nu har jag ju faktiskt tagit bort 12 namn från listan, vilket underlättar. Vi ska göra om det här lite då och då nu fram tills det är dax och förhoppningsvis så har vi sen 2 eller 3 alternativ som båda gillar som vi kan välja mellan när vi träffar vår lilla kines :)

Uppdatering

2007-01-04T11:09:00.000+01:00

YES! Nu har CCAA uppdaterat tom 27 sept. 2005. Det är 19 dagar denna gången!!!

Det pirrade faktiskt till lite i magen när jag såg uppdateringen, kanske kanske håller vår tro om barnbesked i mars?

God fortsättning!

2007-01-02T22:53:00.000+01:00

God fortsättning på det nya året till er alla!

2006 har varit:
- ett tråkigt år (minst sagt!), jag är glad att det är över och ser fram emot att 2007 kommer bli ett mycket roligare år.
- ett evighetsväntans år, alla papper var klara och inskickade till Kina redan 2005 och vi var säkra på att vi skulle få barn under 2006.
2006 har egentligen bara varit en lång, lång väntan och plågsam besvikelse gång på gång. Ingenting roligt har hänt under året. Äntligen är 2006 slut!

Nu ser jag framåt och tänker igen att under detta året kommer vi i alla fall att få barn! (om inget väldigt oväntat skulle hända förstås..)

Jag blir ledsen att jag inte känner samma pirr av glädje i kroppen när jag tänker på vårat blivande kinabarn längre som jag gjorde i början av processen. Nu känns det bara tomt, ungefär som om kroppen och psyket har ställt in sig på att det inte är någon idé att känna så innan det verkligen är dags.

Jag har blivit utmanad av applecore om vilka 5 saker jag helst vill ska hända under 2007:

Jag vill att vi ska få barnbesked senast i mars och få åka till Kina senast i april för att äntligen få hämta vårat barn.
Jag vill att alla mina nära och kära får vara friska och lyckliga.
Jag önskar att vi hinner få mer ordning och renovera huset och bl.a att vi har råd och tid att bygga en stor härlig altan.
Jag hoppas att jag klarar av min utbildning och får den examen som jag har kämpat för.
Jag vill vinna mycket pengar!

Nu har jag bara skrivit riktiga ego saker, förutom detta så finns det förstås en massa saker i världen som man vill ska hända/inte hända.

Jag utmanar: solkatten, en bulle i hjärtat & carnesir

Oj vad tiden går...

2006-12-19T23:40:00.000+01:00

..det var längesedan jag skrev sist.

Just nu är jag dunderförkyld och har nästan tappat rösten helt. Hoppas bara att det blir bättre till jul. För även om jag inte är överentuastisk inför att fira jul i år så känns alternativet att ligga ensam hemma sjuk ändå värre.

I helgen träffade vi vår grupp som vi gick adoptionskurs med för 2 år sedan. Nu har den första familjen kommit hem med sitt barn. En underbar liten pojke från Etiopien, så söt!!! Stora bruna ögon med lååånga svarta ögonfransar och alldeles chockladbrun i hyn. Dom har bara varit hemma i 4 veckor, men redan så verkade han så trygg och tydde sig till sin mamma och pappa. Härligt att träffa adoptivbarn och deras familjer. Det är så roligt att höra om deras erfarenheter, lika känslosamt varje gång.. Det känns svindlande att vi ska få vara med om detta, att det kommer vara vi som visar film och kort och berättar om resan och mötet med vårat barn. Tänk den dagen... :)

Nu har maken fått massa energi och inspiration till att börja renovera det blivande barnrummet som vi så länge pratat om. Nu är det färdigmålat med tre ljusgröna väggar och en fondvägg i lite mörkare grön. Blev jättefint! Golv håller på att läggas, blir nog klart imorgon. Jag längtar mest efter att få börja med själva inredningen. Tänkte ha det lite kina inspirerat, tror jag. Ska bli så kul att få börja fixa!

Jag hoppas att tiden ska gå fort nu fram till mars, då vi har en försiktig förhoppning om att barnbesked kommer. Det jobbigaste nu är att jag inte har någon motivation till någonting annant, dvs jobbet och skolan. Men, dessto mer man har att göra dessto fortare går ju tiden i alla fall.

Kinaflicka på fika

2006-12-04T22:39:00.000+01:00

Igår var vi på adventsfika hos ett par vänner, de hade även bjudit dit sina andra vänner som har en liten flicka från Kina! De har varit hemma i ca. 1 år nu. Det var första gången vi träffade en familj som har adopterat från Kina. Dom tyckte det var jättekul att berätta om deras upplevelser och hade t.o.m med sig kort och en film för våran skull. Vi fick se när dom var i Kina och fick sin lilla flicka på hotellet, det var så starka känslor att se dom mötas för första gången. Det var fantastiskt roligt att träffa dom och deras lilla tjej. Allt hade gått bra för dom med anknytning och så. Känns skönt att träffa en familj som har gått igenom och gjort precis det som vi har gått igenom och även har framför oss. Vi fick också en del praktiska tips som känns väldigt värdefullt. Jag och maken bara sög i oss av allt dom hade att berätta om.

CCAA uppdaterade förra veckan, barnbesked till de som har LID t.o.m 8 september 2005.
(Bara 53 dagar före vårat LID datum) !!!

Vagn!

2006-12-04T00:04:00.000+01:00

I lördags bestämde vi oss för att åka iväg och titta på en vagn som vi har blivit tipsade om av kompisar som har den. Det var ett kanonbra kampanjpris nu och bara i en vecka till. När vi kom fram till avdelningen för barnvagnar så började vi titta och klämma noga på den. Runt omkring oss var det fullt av par där kvinnan hade stor mage. För ett ögonblick så tänkte jag att: vi går härifrån och beställer den på nätet istället så att ingen ser oss.. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad de andra paren skulle tänka om oss... I min hjärna så tror jag att de tänkte: Vad gör dom här? Hon kan ju inte ens vara i 3:e månaden ännu. Eller, oj där är ett par som bara är i drömstadiet av att de ska ha barn, gud vad löjligt! Ett tag funderade jag också på om jag skulle puta lite med magen så att jag skulle se tjock ut, men insåg att det inte skulle gå något vidare.

Eftersom jag väldigt gärna ville ha den här vagnen och eftersom det var ett bra pris beslutade jag mig för att försöka strunta i mina löjliga tankar. Sen sa min man att du måste provköra den lite så att du känner hur den känns... Hjälp! Jag bet ihop och körde ett par snabba vändor precis där vi stod. Kände mig fånig och löjlig samtidigt som jag kände mig lycklig och stolt. Sen skulle vi ta en nummerlapp för att få hjälp av en expedit, nu kändes det riktigt konstigt. Vad skulle hon tro?

Snabbt ställde jag lite frågor, sen kom hon in på garanti och sånt och frågade tills när vi skulle behöva vagnen... Jag sa att vi ska adoptera och därför inte vet exakt. Då skiner hon upp som en sol och säger: Åh, vad roligt. Jag får knottror på hela kroppen! Jag är själv adopterad från Chile! Sen blev vi stående där i säkert 20 minuter och pratade om adoption, hennes uppväxt, anknytning, samhällets syn m.m. Jag blev så lättad och rörd över hennes öppenhet och hennes berättelse. Helt plötsligt så kändes det så enkelt och självklart att stå där och titta på vagn!

Vi köpte vagnen och gick ut därifrån raka i ryggen och stolta över att vi precis som många andra därinne snart ska bli föräldrar!

Bild!

2006-11-29T17:43:00.000+01:00

Jag har lyckats sätta dit en bild till min profile, men varför hamnar Name: och Location: under bilden? När jag tittar på hur andra har så sitter bilden så snyggt brevid. Någon som kan hjälpa mig?

Inget händer...

2006-11-28T23:24:00.000+01:00

...inget att skriva om. Det är så det känns och jag tycker mig även märka av det på andra bloggar om adoption. När man väntar på adoptivbarn har man väldigt sällan roliga och spännade uppdateringar att göra. Inga beskrivningar av stora magar, inga ultraljuds rapporter, inga känslor av att något rör sig inne i magen m.m. (Detta är ABSOLUT inget påhopp mot de som är gravida och skriver om det, det hoppas jag ni förstår. Det är snarare så att jag är avundsjuk över att jag inte har några spännande uppdateringar att göra..)

Men jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att det är lite jobbigt att lyssna på gravida som berättar om graviditeten, graviditetssymtom, stolt visar magen o.s.v. * Jag blir liksom lite illamående och ledsen när jag lyssnar på dem, jag ler snällt mot dem tills jag kommer på en ursäkt att resa mig upp och gå därifrån. Jag tror inte att det handlar om så mycket avundsjuka på att vara gravid utan jag tror snarare att det är en enormt stor avundsjuka på att det är så mycket mer konkret för dem än för mig. För varje dag och vecka som går så händer det miljarders med saker hos fostret och magen blir större och större. För mig känns det mest tomt och overkligt. Hur ska jag kunna kontra.... jag har ju inget att berätta längre... alla vet att vi väntar och att vi inte vet något nytt... lite då och då frågar folk om vi har hört något nytt och svaret blir alltid: nej inte direkt, som det ser ut nu så tror och hoppas vi på att få åka i .... (också säger jag den månad vi för tillfället tror på). Sen är det liksom inget mer att prata om.

Ibland tänker jag faktiskt att under hela den här långa väntan så skulle vi ha kunnat försökt på egen hand. Om det hade lyckats så hade jag redan kunnat vara mamma nu. Men det stora problemet är då att jag nog skulle sörja att jag inte hade fått ett Kina barn som jag har fantiserat om och haft en bild av i mitt huvud så länge nu. Jag tror att det faktiskt skulle kännas som ytterligare ett missfall att inte få det Kina barn vi så länge drömt om. Vi försökte ju själva fram tills att vi hade skickat iväg alla papper till Kina och efter det bestämde vi oss för att det bara var adoptionen som gällde. Det kändes som ett helt riktigt beslut då, men vi visste ju inte att det skulle ta så här lång tid!

I helgen när jag och maken drack massa rödvin (en av fördelarna med att inte vara gravid ;) så bestämde vi att vi nog vill ha 4 barn! (Visst är det tufft att bestämda det redan innan man ens har ett ;) Allra helst skulle vi vilja ha 2 stycken adopterade och 2 st biologiska, men det är ju bara en dröm förstås och mina drömmar brukar inte gå i uppfyllelse... 4 adopterade vore också fantastiskt, men tyvärr sätter nog ekonomin stopp för det.

*Solkatten: du är ett undantag. Jag blir glad av att höra att det går bra för dig :) Följer din graviditet med spänning. Men så känner jag ju dig och vet vad du har gått igenom.

Shoppingdag

2006-11-23T23:30:00.000+01:00

Idag har jag varit ledig och jag och en tjejkompis har spenderat hela dagen i stan. Först åt vi frukost på ett mysigt fik, sen tog vi en runda i massa second hand affärer på söder, sedan in till stan för middag och ett glas vin och sedan lite mer shopping... Vi avslutade med kaffe latte och cheescake på ett annat mysigt fik! Vilken underbar dag! Varför gör man inte detta oftare? Jo, för man håller på att stressa sönder sig med jobb, skola, hem, familj m.m. Så att sånt man verkligen mår bra av inte hinns med. Det är hemskt, man behöver stanna upp ibland och faktiskt verkligen njuta av livet.

De senaste åren har jag för det mesta känt mig så negativ... trött, ledsen, stressad, otålig, väntandes och likgiltig är ord som alla stämmer väl in på mig. Jag var på en föreläsning igår som Ola Skinnarmo höll, han pratade om att göra det omöjliga möjligt, (nu går det som bekant inte att tänka så när det gäller allt) men han har faktiskt en poäng. Varför ska jag tänka att jag inte klarar vissa saker när andra fixar det? Positivt tänkande mår man bra av och gör att man klarar mer än man tror. Självklart är det viktigt att man får deppa när man behöver det men när man har deppat i flera år börjar det bli jobbigt. Jag kommer på mig själv att jag tänker mer på hur jobbigt det är att vänta på barnbesked och hur länge det är kvar än vad jag tänker på hur kort tid det faktiskt är kvar i jämförelse med hur länge vi har väntat. Nu när folk frågar ska jag se om jag kan säga att det troligtvis bara är några månader kvar istället för att böja med att säga att det är så himla jobbigt att vänta så här länge och vi vet inte när det blir det kan ta några månader men det kan ta mycket längre tid också.

Mensvärk!

2006-11-13T23:42:00.000+01:00

Helgen skulle bli en riktig myshelg på landet med maken och mina föräldrar. Men.. på lördagen så fullkomligt öste regnet ner hela dagen och det var inte alls läge för att ta långa sköna promenader i skogen som jag hade längtat efter, på söndagen regnade det inte.. men då får jag en extrem mensvärk som inte är av denna värld. Jag låg helt deckad hela dan, värktabletter hjälpte inte ett dugg!

Jag är så enormt trött på min kropp. Ibland ingen mensvärk eller förvarning om att mensen är pågång, ibland ganska kraftig värk och nu denna extrema värk! Ibland går det 3 veckor mellan och ibland 8 veckor. Jag vet aldrig när jag kan förvänta mig att få mens. Just nu har jag inget preventivmedel... detta är ett stort och jobbigt dilemma för mig. Vi skyddar oss mot att bli gravida eftersom vi väntar på vårat Kinabarn. Det är inte världens roligaste att vara gift och i stundens hetta varje gång fippla med kondom (som maken dessutom helst inte vill använda)! Vad är då alternativen? Jo, jag har funderat på det minst 100 gånger, här är mitt resonemang. P-piller vore fantastisk skönt för min oregbundna mens och mensvärk och ett bonus i sexlivet. Däremot så tog det min kropp drygt 6 månader att komma igång sist jag slutade med p-piller och det vill vi inte OM vi skulle vilja försöka att bli gravida igen efter att vi har adopterat. Hormonspiral och p-spruta antar jag är detsamma som p-piller ungefär. Så finns det då kopparspiral där det inte handlar om några hormoner, men då har jag hört att det är vanligt att man kan få kraftigare blödningar och mer mensvärk! Det vill jag definitivt inte efter söndagens upplevelse. Åhhh vad jobbigt, får väl helt enkelt stå ut med att aldrig ha en aning om när jag ska ha mens och ha j-vligt jobbig mensvärk och känna mig som en tonåring i sängkammaren.

Jag har blivit utmanad...

2006-11-12T22:26:00.000+01:00

... av Applecore att vara med i en alfabetsutmaning. Så här kommer mina svar:

A is for age: 31
B is for booze of choice: Rödvin och mineralvatten
C is for career: Sjuksköterska
D is for your dad's name:
E is for essential items to bring to a party: Ett glatt humör ;) och någon liten present till värden, typ en flska vin, blomma eller chocklad
F is for favourite song at the moment: "Av längtan till dig" för att jag tänker på mitt blivande barn när jag lyssnar på den. Har själv gjort om några rader i den så att den beskriver vår längtan. Kanske kommer den spelas på ett blivande dop...
G is for favourite game: Vem vill bli miljonär, Geni och Tabu
H is for home town: Stockholm
I is for instruments you play: Spelade piano som liten, nu är det dåligt med det.
J is for jam or jelly you like: Björnbärsmarmelad, mmmmm
K is for kids: Inget ännu tyvärr.
L is for living arrangements: En liten 50-tals villa.
M is for mother's name:
N is for name of your crush: Maken
O is for overnight hospital stays: Många som barn och en som vuxen
P is for phobias: Trånga instängda utrymmen
Q is for quotes you like: "Carpe diem" (fånga dagen) - önskar att jag alltid kunde följa det.
R is for relationship that lasted the longest: Maken, 14 år (med ett par års uppehåll ungefär i mitten). Gifta i 2 år
S is for sartorial style [ung; hur går du klädd]: Mest vardagsklädd som jeans och topp och kofta/tröja.
T is for time you wake up: Varierar väldigt, 05:00 om jag jobbar dagpass, ca. 09:00 om jag jobbar kvällspass och om jag är ledig kan jag sova hur länge som helst!
U is for underwear: Boxers eller tai trosor och bh
V is for vegetables you love: sockerärtor, gul och röd paprika
W is for weekend plans: Jobba och börja renovera hemma (barnrum och hall).
X is for x-rays you've had: Lungor och tänder
Y is for yummy food you make: Kycklingryta och spaghetti och köttfärssås.
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Det får bli till Solkatten, Mamma Wannabe och Lisa Papaver
Ä är för älsklingstrend: Långa tröjor och tjocka varma dunjackor
Ö är för en önskan just nu: Att tiden ska gå fort och att vi ska få barnbesked från Kina!

Äntligen!

2006-11-02T23:05:00.000+01:00

Nu har CCAA uppdaterat sin sida och nu kommer alla med inlogg tom 25 aug. 2005 få barnbesked inom ett par veckor! Det var en bra omgång, de tog med 16 dagar! Om de fortsätter i den takten så får vi barnbesked i mars och får åka i april. Men, det är ju ingen som vet..det kan ju ta längre tid eller så jobbar de på som sjutton så att det går snabbare :) Det känns i alla fall bättre nu när de har uppdaterat så att man ändå får ett livstecken på att de faktisk jobbar där i Kina och att kön rör på sig.

Deppardag

2006-10-31T23:35:00.000+01:00

Fortfarande ingen uppdatering av CCAA.... rykten säger att det tar sån tid för CCAA att uppdatera för att de har tagit med så många i denna omgång. Måtte detta rykte vara sant!

Det är så många människor runt omkring oss som är intresserade av adoptionen, arbetskamrater, familj och vänner. Alla frågar de samma sak gång på gång... - har ni hört nåt?
- när blir det tror ni? Jag har fram tills nu siat om jan-feb 2007, men nu känns snarare mars-april relevant. Hur gör man för att orka? Sedan i våras har vi ökat på tiden med ung. en månad i taget. För varje månad som kommer förstår man att det vi trott hitills inte längre stämmer och man får lägga på någon månad. För någonting måste man ju tro och hoppas på för annars blir man ju galen (eller mer galen än vad man redan är). Idag är en deppdag. Har klump i halsen och känner mig ledsen för att det känns så orättvist att vi måste gå igenom allt det här. Hör gravida kvinnor gnälla när de går över en till två veckor och då har jag bara lust att ställa mig upp och skrika av ilska och frustration!
Jag har nu varit gravid* i 1 år och 17 dagar och gått över tiden** i ca. 6 månader!

*Räknat från när alla papper skickats till Kina den 14 okt. 2005
**Räknat utifrån den beräknade väntetiden som var när vi skickade våra handlingar

Stiltje

2006-10-25T10:24:00.000+02:00

Har inte så mycket att skriva om... Livet rullar på, det händer inte så mycket. Hela tillvaron består i väntan. Den här veckan hoppas jag att CCAA uppdaterar så att kön går framåt. Det var en månad sedan sist. Jag hoppas också att de tar ett stort kliv framåt, dvs tar med ännu fler dagar (inte så troligt dock).

Imorse gick jag upp tidigt för att plugga, nu 2½ timmar senare har jag fortfarande inte fått något gjort. Det finns så mycket annat att göra framför datorn som är så mycket roligare. Och nu måste jag snart hoppa in i duschen för att åka iväg och jobba. Blir så trött på mig själv! Jag har ingen motivation alls för varken studier eller jobb, det är som om jag lever i en bubbla och gör saker som en robot bara för att jag måste.

Igår däremot var jag väldigt motiverad till att shoppa! Köpte några riktigt bra fynd på rea till mig och maken och en jättesöt liten klänning i stl 74! Kände mig lycklig där jag gick med barnklänningen i påsen på vägen hem.

HTK - 1 år sedan

2006-10-14T23:49:00.000+02:00

Idag är det precis ett år sedan våra handlingar skickades iväg till Kina. Ett år... det har på ett sätt gått väldigt fort, men samtidigt så känns det emellanåt som om tiden står stilla... För ett år sedan tänkte vi att vi nog skulle vara hemma igen med barn till sommaren 2006. Så blev det inte...

Uppmärksamhet

2006-10-09T10:36:00.000+02:00

I helgen var jag på IKEA med en tjejkompis, jag handlade supersöta barngardiner och en jättegosig mjukdjurs panda. Det kommer att dröja innan gardinerna kommer upp men pandan gosar jag med lite då och då (då kommer den att lukta mycket mamma när vår lilla äntligen får den).

På jobbet är ALLA nu jätteintresserade av att jag ska adoptera! Igår när jag jobbade fick jag frågor och pratade om det hela dan, kändes nästan lite "jobbigt" att få så mycket uppmärksamhet. Tänk vad det kan vända.. jag som förut var deppig för att ingen frågade något eller pratade med mig om adoptionen :)

Hjälp!!!

2006-10-04T22:46:00.000+02:00

Efter hämta barn kurs och föreläsningar i min utbildning är jag nu lite smått stressad över det här med barnsäkerhet. Oj, oj vad mycket hämska saker det kan hända. Har fått flera riktigt otäcka fall beskrivna för mig: brännskador, drunkningsolyckor, andningsstopp (pillar in något i munnen) m.m. Det är inte klokt vad de små liven kan hitta på. De flesta olyckor hos små barn sker i hemmet. Det blir till att gå skyddsrond här hemma innan den lilla kommer. Spisskydd, fönsterhakar, trappskydd, lådstopp, bort med allt smått, petskydd i kontakter, bort med vattentunnorna på tomten, halkskydd under mattor, förankring av spis och bokhylla i väggen, bort med alla giftiga saker (mediciner, alkohol, diskmedel, tvättmedel m.m.), klämskydd på dörrar och skåp..... Jag har säkert missat något, eller är jag överhysterisk?

Glädjeämnen och gråt

2006-09-30T23:44:00.000+02:00

I torsdags kom en jobbarkompis fram till mig och sa (med STORT leende på läpparna): - En fågel har viskat i mitt öra...... hon hann inte prata färdigt innan jag sa: - att jag ska ha barn ja!!! Sedan gav hon mig en riktigt stor bamsekram och sa grattis! Då kom några andra fram och undrade vad som hade hänt, och när dem fick veta, fick jag flera bamsekramar och grattis till. Och vet ni vad? INGEN frågade eller verkade faktiskt inte ens undra varför vi skulle adoptera. Jag blev så glad :)

Idag har vi varit på Hämta barn kurs hela dagen (i 9 timmar!). Känner mig både slut och laddad med massa ny energi på båda gångerna. Massa goda råd och tips presenterades (packlista, anknytning, barnavård m.m.), men det bästa var ändå att en nyhemkommen familj med en kinaflicka besökte oss och fick svara på MÅNGA frågor.

Jag är inne i en oerhört känslig fas... när adoptionsprogrammet "När storken sviker" gick på TV i onsdags grät jag i stort sett hela programmet igenom (min man är van nu), , när några par på kursen berättade om sina barnbesked grät jag (försökte att inte snyfta högt), när familjen med flickan från Kina var där så grät jag (ingen såg det för alla tittade intensivt på den fantastiskt söta flickan), jag gråter för det mesta känns det som... till och med när jag tittade på IDOL i fredags. Roligt nog så tog den ena kursledaren upp det här med "graviditetshormener", hon hade både biologiska och adopterade barn och hon sa att hon hade reagerat på exakt samma sätt vid alla gångerna som hon skulle bli mamma, känslig för det mesta och förvirrad (?). Om det sedan beror på hormoner eller inte spelar mindre roll, det var i alla fall skönt att höra, för är man gravid så är det så lätt att folk förstår att man är känslig pga alla hormoner, men så är det inte för oss som adopterar.

Ett år äldre

2006-09-25T23:34:00.000+02:00

Idag fyllde jag 31 år. Det känns väl sådär... Min pappa skojade och sa: Nu börjar du närma dig 40! Jättekul (not!) tyckte jag. Jag har i alla fall haft en lugn och mysig födelsedag med god middag och tårta. Jag trodde aldrig att jag skulle fylla 31 år och ännu inte ha barn. När jag var liten hade jag bestämt mig för att 25 år var en bra ålder för att få barn. När jag var 25 år så pluggade jag och det passade inte, men ända tills för några år sedan så trodde jag absolut att jag skulle ha barn innan jag fyllde 30 år. Men, icke! Nu hoppas jag innerligt att det här var den sista födelsedagen jag firade utan barn. Idag har CCAA lagt ut ett nytt brytdatum för barnbesked, nu är det tom 9 aug. 2005, långsamt tycker jag...men enligt Applecore som har full koll på statistiken är det längre period än de har presterat på länge. Så det är bara att hoppas att de fortsätter i samma anda och tar ännu fler dagar nästa gång och nästa..

Positiva tankar

2006-09-22T23:10:00.000+02:00

Jag har nog verkat negativ och otålig här på bloggen. Det har jag nog också varit... Irriterat mig på "dumma" frågor och kommentarer. Velat ha lika mycket uppmärksamhet som gravida i min närhet. m.m. Efter ett långt samtal med min kära make ikväll har jag bestämt mig för att tänka annorlunda! Vi konstaterade att han inte alls möter och bemöter saker på samma sätt som mig. För att generalisera så är killar enklare och rakare och han behöver inte jämföra sig och umgås med gravida kvinnor var och varannan dag. För på honom syns det ingen skillnad i att bli biologisk pappa och adoptivpappa som det ju gör på mig. Han har också förståelse för att människor säger och handlar som de gör för att de inte vet bättre. Nu ska jag också tänka så. Jag ska fortsätta att berätta och prata om adoptionen och sluta lägga någon vikt vid hur människor reagerar och vad de säger. Sluta analysera och tänka för mycket på vad andra tänker helt enkelt! Enkelt, eller hur?!

Jag är ingen negativ person i vanliga fall och inte dömande heller för den delen, men all denna långa väntan har nog satt sina spår... Nu ska jag i alla fall försöka vara mer positiv, för min egen skull och min mans och alla runt omkring mig! Nu ska vi lägga energi på att göra iordning barnrummet och inhandla saker till våran lilla tjej/kille!

Tomhet

2006-09-21T14:03:00.000+02:00

Jag känner mig tom... och less på att vänta. Det händer ingenting. CCAA har inte lämnat ut barnbesked på evigheter och det känns som våran tur bara fortsätter att komma längre och längre ifrån oss. Jag kollar CCAA:s hemsida (adoptionsorganisationen i Kina) flera gånger om dagen för att se om det har hänt något nytt, men nej... Visserligen har de nyligen uppdaterat att de har gått igenom handlingar fram tom dec.- 05 nu, men vad hjälper det oss mer än att jag vet att de faktiskt gör någonting i alla fall.

Jag får svara på samma frågor jämt! - har ni hört något nytt? -vet ni när det blir? Jag orkar inte svara samma sak längre, NEJ, VI HAR INTE HÖRT NÅGOT NYTT OCH NEJ VI VET INTE NÄR VI SKA ÅKA!!!!!! (förstår att folk omkring oss frågar i all välmening och det är roligt att de bryr sig och är intresserade).

Jag vill åka nu! Jag vill ringa runt till alla nära och kära och berätta att vi har fått barn! Jag vill visa kort på vårat barn! Jag vill bli mamma nu.. jag längtar så mycket att det värker i kroppen :(

Att berätta

2006-09-14T16:13:00.000+02:00

Är nyss hemkommen från att ha varit på planeringsdagar med jobbet. Trevligt, men så oändligt mycket barnprat (på den fria tiden alltså, annars jobbade vi faktiskt ;) ). Egentligen har jag nog inte något emot att prata om andras barn och så, jag är ganska intresserad av andra människor och deras liv, men ibland när det blir för mycket så känner jag mig så liten och faktiskt lite utanför... De som har barn har en sån självklar gemensam nämnare. Många är i min ålder och yngre och har barn som redan börjar bli stora. Man riktigt ser hur deras hjärnceller sätter igång att jobba när de förstår att jag snart är 31 år gammal, är gift och bor i villa, men..inte har några barn!

Kan tilläggas att vi är väldigt många på min arbetsplats och de personerna jag hamnade med kände jag inte så väldigt väl och de visste inte att jag väntar adoptivbarn.

Mitt i allt prat om dagis, skola, uppfostran, sovtider m.m mm. tänkte jag faktiskt berätta att jag väntar barn, jag vill ju att det ska spridas nu så att folk vet det. Men när en lite yngre kollega till mig säger att -"jag är sugen på att läsa vidare men vi planerar att börja skaffa barn i januari så det är ingen idé för då hinner jag inte läsa klart innan vi får barn ändå". Jag kunde förstås inte låta bli att poängtera för henne att barn inte är något man bara bestämmer sig för att skaffa och sen blir det så. Jag sa också att jag absolut tyckte hon skulle söka sin utbildning och skulle hon bli gravid så kan hon ju ta studieuppehåll. Jo, hon höll väl lite tveksamt med. Efter det kände jag mig låg, hade ingen lust längre att berätta om adoptionen. Trodde inte att varken hon eller någon av de andra som bara ploppat ut sina ungar en efter en i ung ålder skulle reagera och möta mig på det sätt jag önskar.

Tidigare på dan hade jag berättat för en annan kollega och hon tyckte det var roligt, men reagerade precis som nästan alla andra jag har berättat för. Jag vet exakt hur det är, när man har släppt nyheten och själv antagligen ser oerhört stolt och lycklig ut, klämmer de fram - Åh vad roligt! Sen ser man hur de där hjärncellerna som jag skrev om lite högre upp i inlägget far runt som yra hönor. Tills de inte kan hålla sig längre och frågar -Hur kommer det sig att ni adopterar? Sen får man återigen dra hela den historien, som man dessutom märker att de är mycket mer intresserade av.

Är det så att bara för att man väljer att adoptera måste man gång på gång redogöra för sin historia till vem som helst, bekant som obekant? Visst, jag kan berätta om mina missfall, läkarutredningar, vilka veckor det hände i, hur fruktansvärt jobbigt det var m.m., MEN det är ju inte det jag vill prata om just då när jag lyckligt berättar att jag väntar barn. Jag kanske ska börja fråga gravida om vilken ställning dom använde, om det var på naturlig väg eller genom IVF eller är det kanske ett one-night-stand barn?

Mysig dag!

2006-09-09T23:39:00.000+02:00

Idag har det varit en riktigt bra dag...jag och min man var hembjudna på fika hos ett annat par som väntar Kinabarn. De bjöd på kaffe och helt nybakta bullar. Vi gick samma adoptionskurs för ca. 1 ½ år sedan och har sedan dess endast haft lite mailkontakt och träffats en gång efter kursen. Ett annat par från kursen var också där. De väntar på barn från Etiopien, troligtvis får de barnbesked nästa vecka, så spännande! Vi pratade massor om adoption och allt som hör det till. Det var så skönt och lätt att prata med några som vet exakt vad det innebär och går igenom samma process, dessutom så är det roligt att i ett sällskap känna att adoption är det mest vanliga sättet att få barn på!

Vi bestämde att ses igen runt jul och då kommer en liten från Etiopien vara med också. Och gången efter det som vi ses hoppas jag verkligen att vårat lilla Kinabarn har kommit också! Det andra parets Kinabarn dröjer tyvärr ett tag till.

När vi gick därifrån kände vi oss på så bra humör och hade ingen lust att bara åka hem. Vi kom på den geniala idén att fortsätta den mysiga känslan av att vänta barn med ett besök på Kinarestaurang och det var en riktig höjdare. God mat och trevlig personal. Vi åt dessutom hela middagen med bara pinnar!!! Är så imponerad av mig själv, har aldrig haft tålamod med det förut men nu gick det riktigt bra. Lika bra att träna tänkte vi. Provade riktig inhemsk öl också, som var helt okej.

För det mesta så känns det helt overkligt att vi ska ha barn, jag tänker på det i stort sett hela tiden, men vågar inte riktigt tro att det faktiskt kommer hända. Idag var det annorlunda, det kändes verkligt och jag hoppas att den känslan håller i sig och att jag vågar tro på att jag faktiskt kommer att bli mamma så småningom!

Nytt utseende

2006-09-05T17:26:00.000+02:00

Blev sugen på att ändra utseendet på min blogg, den andra blev för rosa och jag tröttnade. Hoppas ni gillar mitt nya utseende ;)

Konstig dröm

2006-09-05T13:26:00.000+02:00

I natt hade jag en väldigt konstig dröm som var både lycklig och otäck på samma gång... Vi hade äntligen fått vårat efterlängtade barn från Kina, det var en pojke med blont lite lockigt hår och blå ögon. Jag var så lycklig över att ha blivit mamma men det kändes konstigt att barnet inte alls såg kinesiskt ut, jag var nog faktiskt lite besviken. Så som jag föreställt mig mitt lilla kinesiska barn så länge. Jag var orolig för hur det skulle kännas för honom när han växte upp och säga att jag är adopterad från Kina, stackars barn! Han kommer inte bli trodd på och kanske retad! Han kommer undra över han ursprung som ingen förstår sig på.

Han var i alla fall underbar och det gick bara bra i anknytningen. Ganska snabbt så log han och vi fick massa pussar! Men det var jobbigt också för det visade sig att han behövde syrgas!!!!! och det hade ingen talat om för oss. Vi visste inte varför.

En dag när vi var ute på stan så var han trött och hängig och vi hade glömt att ge honom mat och fick panik. När vi väl skulle handla något så visste vi inte vad han åt och vi hade inte med oss någon nappflaska eller pipmugg att ge honom dricka i. Dessutom så var min mamma med och hon hade tryckt ner honom i en alldeles för liten BabyBjörn bärsele och gick och bar på honom tills jag kom på att han faktiskt bara borde vara hos mig eller min man så här i början också fick jag panik för det också!!!!

Sen vaknade jag som tur var!

Det var första gången jag drömt om att jag har blivit adoptivmamma (har för länge sedan haft drömmar om att jag föder barn). Jag ser det som positivt att jag drömde om det, men det var riktigt läskigt att känna att jag inte hade full koll. Jag tror i alla fall inte att det var någon sanndröm...:)

Avundsjuka

2006-08-30T23:05:00.000+02:00

Idag kom jag i kontakt med en kvinna som just fått sin tredje superdupesöta bebis. Till saken hör den att hon är född 1981!!! När jag frågar hur gamla hennes andra barn är, svarar hon: 3 och 1 ½. Jag ville ha det så här tätt säger hon och strålar som en sol! Ytterligare till saken hör att hon är snygg, ser sådär oförskämt ung och fräsch ut (som man slutade göra för flera år sedan). Hon frågade givetvis mig på en gång om jag har barn. Då, för första gången på länge nu kom klumpen tillbaka i halsen som förut nästan alltid fanns där. Nej, svarade jag lite tyst och tittade ner och började prata om något annat väldigt fort. Jag trodde att jag inte längre blev ledsen av situationer som denna, jag väntar ju också barn och kommer också att vara en mamma som strålar som en sol inom en överskådlig framtid, men det liksom högg till i hjärtat. Jag hade lite svårt för henne sen, inte för att hon var otrevlig utan för att hon fick vara en strålande lycklig mamma. Jag vill också kunna säga till folk att jag har barn när de frågar!!! Jag vill också stråla av lycka och stolt visa mitt barn för alla!

Viktiga datum

2006-08-28T13:31:00.000+02:00

Tänkte bara bifoga våra datum i adoptionsprocessen så är det lättare att hänga med var vi befinner oss.

· Ansökan om hemutredning - 4 oktober, 2004

· Första träffen med hemutrdearen - 31 januari, 2005
· Adoptionskurs – februari, 2005
· Hembesök av hemutredaren – 17 maj, 2005
· Medgivandet beviljat - 1 juli, 2005
· HTK - 14 oktober, 2005
· LID - 31 oktober, 2005

· Fick veta LID datumet - 4 januari, 2006 (vilken pärs det var att inte fått veta om papprena kommit fram...var helt säker på att de kommit bort eller nåt)

Snigelfart på CCAA

2006-08-28T13:12:00.000+02:00

Vad håller CCAA på med?!!!! Idag såg jag att de äntligen har uppdaterat sin sida och har placerat barn till familjer med LID tom den 22 juli 2005. Visst, bra att det händer något... men vilken snigelfart! Det innebär att EN grupp på AC får barnbesked denna gången. fortsätter det i den här takten hinner jag definitivt bli gråhårig innan jag får barn. Står inte ut med denna väntan!!! Det spelar ingen roll att jag har fullt upp med jobb, skola, fixa med huset m.m. Jag tänker HELA TIDEN på vår lilla parvel som antagligen redan finns någonstans på ett barnhem, det känns så sorgligt att hon/han redan finns och att vi är här och bara väntar på att få veta vem det är så att vi kan komma och hämta hem henne/honom! Dessutom så känner jag mig inte alls motiverad till allt som man måste göra under tiden, jag menar jobba och plugga. Det är svårt att känna sig engagerad i något när man bara vill åka till Kina och sen vara mamma ledig! Allt annat känns ganska oviktigt.

Orättvisa

2006-08-26T02:23:00.000+02:00

Jag är ju ganska ny på det här med bloggandet, men nu är jag nog fast. Inser att jag suttit framför den här apparaten i mååånga timmar nu. Jag läser och läser och läser... tänk att det finns så många som går igenom det här med barnlöshet. Rent egoistiskt så är det så skönt att läsa om människor som skriver och beskriver känslor på ett sätt som jag själv skulle kunnat skrivit. Samtidigt är det sorligt, att det är så många som behöver längta så att det värker i hela kroppen och vänta tills man blir tokig! Jag fikade med en nära vän idag och hon är en av dem som längtar, vi konstaterade att vi inte önskade någon människa att gå igen det som vi gjort och fortfarande gör, men att faktiskt ALLA borde få kämpa i alla fall lite för att få barn. Det vore inte mer än rätt!

Rätten att bli bekräftad!

2006-08-20T23:40:00.000+02:00

Jag har funderat de sista dagarna på varför det är så få personer som säger GRATTIS till mig eller min man när de får veta att vi väntar barn antingen genom oss eller genom någon annan. De flesta hittills har sagt lite förvånat: jaha...jag känner en som har adopterat! (också drar dem sin historia om den de känner eller känner till som har adopterat). Är det så att andra människor har en värdering om att det inte är lika "bra" att vänta adoptivbarn? Dessto mer jag tänker på det så blir jag riktigt arg... fast mer ledsen :( Så fort någon i min närhet har blivit gravid så tycker jag att alla inkl. mig själv säger grattis när man ses. Och kontinuerligt frågar hur hon mår osv. Vad är skillnaden????????? Jag vill också bli sedd!!! Jag vill också prata om mitt blivande barn och om barnvagnar, barnrummet, m.m. m.m. Nu kan jag ju förståss inte dra alla över en kam, det finns några som har reagerat precis som jag önskar och då har jag blivit så glad så att jag nästan har börjat grina!

På mitt jobb har det blivit ett mycket märkligt fenomen... jag har börjat berätta för flera där att jag ska ha barn snart. Jag har INTE sagt att det är hemligt på något sätt. Ändå är det INGEN som har kommit fram till mig spontant och sagt grattis, vad kul jag hörde att du ska ha barn. Detta är väldigt underligt med tanke på att jag arbetar på en arbetsplats med ca. 100 st kvinnor totalt, där det sprider sig som en löpeld om någon är gravid och har gått ut med det. Detta har dessutom hänt flera gånger både före och efter det att jag har berättat. Är det så att nyheten inte har spridit sig? Tror folk att det är en jättehemlighet, eller? Eller ändå värre...är det så att det har spridit sig och att de flesta vet fast de inte säger något till mig? Det är så konstigt, jag får väl börja berätta personligt för så många jag hinner med innan vi åker.

Nä det här var ingen rolig läsning...ursäkta, får gå och sova på saken.

Missfallen

2006-07-12T23:06:00.000+02:00

Den första graviditeten slutade med missfall, tyvärr fortsatte det sedan med ytterligare 3 missfall. Alla mellan vecka 6-10. Livet rasade... förstår egentligen inte nu såhär i efterhand hur vi orkade oss igenom det överhuvudtaget. Gjorde utredningar som tärde på oss, det visade sig till slut att man inte hittade något fel på varken mig eller min man. Antingen så har ni haft otur eller så är det något fel som vi inte kan hitta sa dem. Om vi ändå hade haft något fel som hade kunnat åtgärdats! Hur många fler missfall skulle vi gå igenom? Vi kände oss inte väl bemötta och behandlade av den läkare som höll i utredningen, samlade kraft och skrev ett lång brev till hennes chef. Fick ett kortfattat och torftigt svar med en mycket klen ursäkt.

Redan någongång runt missfall 2 så började framför allt jag att prata lite smått om adoption, min man var lite mer avvaktande. Desto längre tiden gick och ytterligare missfall så kom vi överens om att det inte skadade att ställa sig i kö för adoption, det vi visste helt säkert båda två var i alla fall att barn vill vi ha och gärna så fort som möjligt. Efter fjärde missfallet sa jag stop, jag orkade inte mer. Pendlan mellan hopp och förtvivlan blev för tung att bära. Oron i samband med en ny graviditet är svår att beskriva...dygnet runt fanns den där och gnagde i mig. Kunde inte koncentrera mig på jobbet, var livrädd varje gång jag var tvungen att gå på toaletten, kände efter symtom konstant, analyserade mitt levnadssätt hela tiden..hade jag stressat? tänk om jag åt något olämpligt? m.m. Jag kunde inte ens koppla av hjärnan för att titta på tv, jag satt där och det såg ut som om jag tittade men jag hade inte en aning om vad programmet handlade om. Det malde i mig. Efter andra missfallet fick jag kontakt med en underbar kurator, det kändes ofta som om hon var den enda som kunde förstå mig. Hon var guld värd! Varken jag eller min man hade lust/ork att umgås med folk, vi drog oss undan. Många av våra vänner och syskon blev gravida och fick barn, dem var värst, helst så ville jag bara ignorera dem, men var oftast artig nog att gratulera. Klumpen i halsen var så stor så jag trodde jag skulle kvävas eller explodera. Hemma ensam med min man blev jag arg och det kändes som om jag ville slå hårt på något. Han som är världens underbaraste åkte stan runt för att försöka hitta boxarhandskar som skulle passa mig och en säck att slå på!

Vi bestämde oss för att börja ha skyddat sex och endast planera inför adoption. Lättnad...men nu började hela den processen...hemutredning inklusive alla dessa moment och långa tid, pappersamlande till landet, läkarundersökningar, fototagning, det kändes som det aldrig tog slut. Någonstans där i mitten blev det riktigt tufft igen...min man och jag fick det svajjigt i relationen. Vi var så less på allt...han hade kanske egentligen velat prova fler gånger den biologiska vägen, jag fick skuldkänslor, det kändes som vi stod still och tiden bara gick. Hade vi tagit rätt beslut? Var vi på samma nivå? Vi längtade så förtvivlat mycket efter barn båda två, så mycket att det värkte i kroppen. Vi pratade och pratade och pratade.... Fortsatte som vi hade bestämt och fick tillslut iväg alla handlingar till Kina den 14 oktober 2005. Det kändes magiskt, nu väntade vi barn igen fast utan all den oro som det hade varit tidigare!!! Första tiden var rolig, sen började väntan på att få veta att papprena kommit fram och loggats in i Kina, oro att de kommit bort på vägen... Det skulle visst inte bli helt utan oro denna väntan heller, men betydligt bättre.

Nu har papprena varit inloggade sedan den 31 oktober 2005 och väntan börjar kännas lite verklig. Vi ska ha barn!!!!! på riktigt!

Starten på den långa resan.

2006-07-06T22:06:00.000+02:00

Nu är det nästan exakt 4 år sedan vår väg till barn startade. Aldrig hade jag kunnat tro att väntan skulle bli så lång..och den är ju inte över ännu.

Det gick några månader efter att jag slutat med p-pillrena och vi var spända på vad som skulle hända. Hade köpt och gjort några gravtest eftersom jag inte fått mens ännu. Men det visade ingenting. När jag var yngre hade jag ganska oregelbunden mens och vi tänkte inte så mycket på det. Det hade ju inte gått så lång tid, det var mest fortfarande ett härligt förväntansfullt pirr i kroppen.

Läste mycket på internet och förstod att det kan ta tid innan ägglossning och mens kommer igång efter att man ätit p-piller, men om den inte kommit igång efter 6 månader bör man kolla det. Jag ringde gyn och fick en tid, då hade det gått ca 5 månader. Hon kollade med ultraljud på äggstockar och gjorde vanlig undersökning. Allt såg bra ut sa hon och hon såg att ägglossning var på gång och att jag bara skulle vänta och se, annars fick jag höra av mig igen.

Kändes skönt att ha kollat, och mensen kom månaden efter. Kändes ändå trist att det tagit så lång tid innan ens mensen kom igång, herregud hade vi vetat det så hade jag ju kunnat sluta med p-pillrena ett halvår tidigare! Vad dum jag kände mig som hade hoppats och trott att jag kanske var gravid, när kroppen inte ens hade återhämtat sig efter p-piller tiden. Det var ju egentligen nu det började på riktigt.

Examen började närma sig. Jag hade fullt upp med att skriva CV, söka jobb, åka på jobbintervjuer. Hade praktik och skulle göra klart de sista uppgifterna i skolan. Jag hade fortfarande inte blivit gravid. Känns tråkigt, men det var så mycket annat som upptog min tid just då. Och jag intalade mig själv att det var ju egentligen rätt bra om jag faktiskt skulle hinna jobba i 8 månader så att jag får föräldrapenning.

Mycket oregelbunden mens gjorde att vi inte hade en aning om när det kunde passa bäst, försökte att inte tänka på det så mycket utan vi var med varandra när vi hade lust (kanske lite oftare än vanligt) och hoppades på det bästa. Månaderna gick och ingenting hände och eftersom jag aldrig visste när jag skulle vänta mig att få min mens (ibland 3 veckor, ibland 7 veckor) så fortsatte jag att flera gånger kolla med graviditetstest, men inget positivt resultat..tills plötsligt en dag i juli 2003. Lyckan var fullständig!!! Äntligen var det vår tur. Vi svävade som på små rosa moln. Ett år hade gått från när vi bestämde oss för att "skaffa" barn.

Min historia.

2006-07-06T11:57:00.000+02:00

Nu ska jag försöka komma igång med att blogga. Detta är helt nytt för mig, men jag har så mycket tankar och funderingar och saker som behöver komma ut så detta tror jag är ett bra sätt. Dessutom så finns det förhoppningsvis någon som kan ha intresse och glädje av att ta del av de erfarenheter jag har. Själv har jag många att tacka, forum och snackgrupper har för mig blivit en ovärdelig tröst och hjälp när tillvaron känts som tyngst.

Min historia börjar redan i augusti 2002, då jag och min sambo (nuvarande man) bestämde oss för att börja försöka skaffa barn. Jag slutade med p-piller och spänningen var total. Efter de första samlagen låg jag med benen upp i luften och vi skrattade och var så lyckliga! Vi skulle ju snart bli föräldrar! Vi hade planerat det bra, vi skulle båda precis hinna bli klara med våra utbildningar om det togs sig direkt och annars skulle vi hinna jobba några månader och det skulle ju vara bra det med tänkte vi. Vi gick ofta långa promenader och planerade för hur vi skulle bo, vi skulle nog köpa hus innan bebisen skulle komma. Vi pratade namn och länge kunde vi prata om hur vi skulle berätta för våra föräldrar när jag blivit gravid, när vi gjorde det så fick jag alltid glädjetårar, Jag kunde verkligen tänka mig in i situationen, mina föräldrar skulle bli så glada!

Att det inte blev som vi tänkt har ni ju redan förstått. Jag kan förundra mig över hur vi kunde vara så naiva. Visst hade vi hört talas om att en del har svårt att få barn, men det var inget vi fördjupade oss i. Det är ju ingen som pratar om det, det är ett verkligt tyst ämne.. Vi tänkte inte att det skulle hända oss.