Min historia.

Nu ska jag försöka komma igång med att blogga. Detta är helt nytt för mig, men jag har så mycket tankar och funderingar och saker som behöver komma ut så detta tror jag är ett bra sätt. Dessutom så finns det förhoppningsvis någon som kan ha intresse och glädje av att ta del av de erfarenheter jag har. Själv har jag många att tacka, forum och snackgrupper har för mig blivit en ovärdelig tröst och hjälp när tillvaron känts som tyngst.

Min historia börjar redan i augusti 2002, då jag och min sambo (nuvarande man) bestämde oss för att börja försöka skaffa barn. Jag slutade med p-piller och spänningen var total. Efter de första samlagen låg jag med benen upp i luften och vi skrattade och var så lyckliga! Vi skulle ju snart bli föräldrar! Vi hade planerat det bra, vi skulle båda precis hinna bli klara med våra utbildningar om det togs sig direkt och annars skulle vi hinna jobba några månader och det skulle ju vara bra det med tänkte vi. Vi gick ofta långa promenader och planerade för hur vi skulle bo, vi skulle nog köpa hus innan bebisen skulle komma. Vi pratade namn och länge kunde vi prata om hur vi skulle berätta för våra föräldrar när jag blivit gravid, när vi gjorde det så fick jag alltid glädjetårar, Jag kunde verkligen tänka mig in i situationen, mina föräldrar skulle bli så glada!

Att det inte blev som vi tänkt har ni ju redan förstått. Jag kan förundra mig över hur vi kunde vara så naiva. Visst hade vi hört talas om att en del har svårt att få barn, men det var inget vi fördjupade oss i. Det är ju ingen som pratar om det, det är ett verkligt tyst ämne.. Vi tänkte inte att det skulle hända oss.