Lillasyster!

Den 28 maj kom lillasyster till världen. Vi är världens lyckligaste. Två så fina barn som är våra, det är så att man måste nypa sig i armen emellanåt för att förstå att det är sant. För ett år sedan hade vi inga barn och nu har vi två! Tänk vad livet kan förändras.

1 år sedan!

Idag är det ett år sedan vi fick barnbesked. Den här dagen kommer jag att minnas så länge jag lever. Det var den här dagen det mest fantastiska hände i mitt liv, jag blev mamma till världens finaste lilla pojke. Det var strålande sol, vi drack champagne och kunde inte titta oss mätta på de tre små kort vi fått på våran lilla pojke :)

Nu ligger han och sover i sin säng här hemma, han säger mamma och pappa som den självklaraste sak i världen. Jag tänker inte på att han inte ser ut som oss. Han är vår och vi älskar honom över allt annat. Det känns som om han har funnits hos oss väldigt länge, ändå är det bara 10 månader.

Separationsångest

Idag var jag och lillen på barnsång för första gången för den här terminen. Han är i stort sett alltid glad, nyfiken och social i nya situationer om än lite småblyg i några minuter. Idag var det annorlunda, jag vände mig om från honom och skulle stänga dörren som ledaren bad mig om, då blev han alldeles förtvivlad. Storgrät. Sedan satt han som fastklistrad på mig mer än halva sångstunden med tårar i ögonen. Lilla lilla plutten, min älskling tänk om han helt plötsligt trodde att jag skulle överge honom. Antagligen så överanalyserar jag, alla barn kanske har sådana dagar. Men eftersom han är adopterad så är jag så rädd att han ska känna sig minsta orolig för att jag ska lämna honom. Jag antar dock att jag inte behöver vara orolig för att han inte skulle ha knutit an ordentligt i alla fall. Jag förstår inte hur jag ska någonsin kunna lämna honom på dagis, hittills har vi haft barnvakt ett par gånger och högst i 2 timmar och då har han varit med mormor & morfar som han känner väl, det har gått toppen för honom... men jag har inte kunnat slappna av alls. Vi måste träna (eller kanske mest jag). "Snart" kommer det en bebis och då kan han ju inte gärna följa med in till sjukhuset och det kan ju ta många timmar och några dagar efteråt på BB, om allt går bra vill säga. Min stora ångest och fasa är att något händer med bebisen eller att det inte är friskt så att jag måste vara borta mycket, uhhh. Kan inte ens tänka på det.

Tillbaka

Det blev en lång paus, men fick nu plötslig lust att skriva lite igen. Vet inte ens om någon tittar in här längre.

Allt är bra med lilla älsklingen. Han har nu hunnit bli 18 månader och vi har haft honom i 6 månader. Det känns som om han alltid har varit hos oss. Livet tillsammans med honom är underbart.

Snart blir han storebror... jag blev gravid strax efter vi kom hem och det har (peppar, peppar) hitills gått bra och om det fortsätter att göra det så blir det ett syskon i slutet av maj. Omtumlande, spännande, läskigt, oroligt och fantastiskt roligt är några av de känslor som har och fortfarande, snurrar runt i mig.

Paus

Tror att jag ska ta en paus från bloggandet. Känns inte som jag har inspiration att skriva längre. Det har varit glest mellan inläggen sista tiden. Lillkillen tar all min tid och det är fullt upp hela tiden. Jag njuter av att vara mamma och allt går bara bra.

Får se om jag vill fortsätta om ett tag igen eller inte.

Husmor

Vi har klarat oss bra, jag och lillen, utan maken på dagarna. Tiden går fort, han är en riktig sjusovare och vaknar oftast mellan 8-9 på morgonen :) Lång frukost och sedan sova en gggr på fm och en ggr på em. Promenad i vagn en gång/dag. Lunch och mellis. Leka! och Ja, sen ska man helst hinna tvätta och städa lite också. Har inte kommit iväg på någon öppen förskola eller sådant ännu, förstår inte riktigt hur jag ska hinna komma iväg till 9 på morgonen då det börjar?

Nu känner jag mig riktigt ordentlig... har precis gjort en veckomatsedel på nätet med tillhörande shoppinglista, Toppen! Vi som alltid har planerat middag i sista stund med noll framförhållning, känner mig så duktig. Nu måste man ju ändå se till att lillen får i sig lite riktig mat varje dag och då är det roligare att planera.

Att jag nattsuddar så här när kl. snart är 12 på natten är egentligen inte klokt om man ska vara en pigg och glad mamma, men det är liksom enda stunden för sig själv numera...

Ensamma

Idag har jag och lillen fått rå om oss själva. Maken har börjat jobba igen. Lite pirrigt var det allt, men det gick bra. Det blir förstås väldigt mycket mer att göra och allt kräver nogrann planering vilket jag hoppas att jag blir bättre på när jag blir en rutinerad hemma mamma. Vi höll oss hemma idag förutom en kort promenad ute tills det började spöregna. När maken kom hem från jobbet fick han världens flin och lillen sträckte armarna mot honom, snacka om han tyckte det var mysigt att komma hem! Imorgon åker maken på konferans och ska sova borta, så det blir en riktig rivstart med att klara sig själv.