Oj vad tiden går...

..det var längesedan jag skrev sist.

Just nu är jag dunderförkyld och har nästan tappat rösten helt. Hoppas bara att det blir bättre till jul. För även om jag inte är överentuastisk inför att fira jul i år så känns alternativet att ligga ensam hemma sjuk ändå värre.

I helgen träffade vi vår grupp som vi gick adoptionskurs med för 2 år sedan. Nu har den första familjen kommit hem med sitt barn. En underbar liten pojke från Etiopien, så söt!!! Stora bruna ögon med lååånga svarta ögonfransar och alldeles chockladbrun i hyn. Dom har bara varit hemma i 4 veckor, men redan så verkade han så trygg och tydde sig till sin mamma och pappa. Härligt att träffa adoptivbarn och deras familjer. Det är så roligt att höra om deras erfarenheter, lika känslosamt varje gång.. Det känns svindlande att vi ska få vara med om detta, att det kommer vara vi som visar film och kort och berättar om resan och mötet med vårat barn. Tänk den dagen... :)

Nu har maken fått massa energi och inspiration till att börja renovera det blivande barnrummet som vi så länge pratat om. Nu är det färdigmålat med tre ljusgröna väggar och en fondvägg i lite mörkare grön. Blev jättefint! Golv håller på att läggas, blir nog klart imorgon. Jag längtar mest efter att få börja med själva inredningen. Tänkte ha det lite kina inspirerat, tror jag. Ska bli så kul att få börja fixa!

Jag hoppas att tiden ska gå fort nu fram till mars, då vi har en försiktig förhoppning om att barnbesked kommer. Det jobbigaste nu är att jag inte har någon motivation till någonting annant, dvs jobbet och skolan. Men, dessto mer man har att göra dessto fortare går ju tiden i alla fall.

Kinaflicka på fika

Igår var vi på adventsfika hos ett par vänner, de hade även bjudit dit sina andra vänner som har en liten flicka från Kina! De har varit hemma i ca. 1 år nu. Det var första gången vi träffade en familj som har adopterat från Kina. Dom tyckte det var jättekul att berätta om deras upplevelser och hade t.o.m med sig kort och en film för våran skull. Vi fick se när dom var i Kina och fick sin lilla flicka på hotellet, det var så starka känslor att se dom mötas för första gången. Det var fantastiskt roligt att träffa dom och deras lilla tjej. Allt hade gått bra för dom med anknytning och så. Känns skönt att träffa en familj som har gått igenom och gjort precis det som vi har gått igenom och även har framför oss. Vi fick också en del praktiska tips som känns väldigt värdefullt. Jag och maken bara sög i oss av allt dom hade att berätta om.


CCAA uppdaterade förra veckan, barnbesked till de som har LID t.o.m 8 september 2005.
(Bara 53 dagar före vårat LID datum) !!!

Vagn!

I lördags bestämde vi oss för att åka iväg och titta på en vagn som vi har blivit tipsade om av kompisar som har den. Det var ett kanonbra kampanjpris nu och bara i en vecka till. När vi kom fram till avdelningen för barnvagnar så började vi titta och klämma noga på den. Runt omkring oss var det fullt av par där kvinnan hade stor mage. För ett ögonblick så tänkte jag att: vi går härifrån och beställer den på nätet istället så att ingen ser oss.. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad de andra paren skulle tänka om oss... I min hjärna så tror jag att de tänkte: Vad gör dom här? Hon kan ju inte ens vara i 3:e månaden ännu. Eller, oj där är ett par som bara är i drömstadiet av att de ska ha barn, gud vad löjligt! Ett tag funderade jag också på om jag skulle puta lite med magen så att jag skulle se tjock ut, men insåg att det inte skulle gå något vidare.

Eftersom jag väldigt gärna ville ha den här vagnen och eftersom det var ett bra pris beslutade jag mig för att försöka strunta i mina löjliga tankar. Sen sa min man att du måste provköra den lite så att du känner hur den känns... Hjälp! Jag bet ihop och körde ett par snabba vändor precis där vi stod. Kände mig fånig och löjlig samtidigt som jag kände mig lycklig och stolt. Sen skulle vi ta en nummerlapp för att få hjälp av en expedit, nu kändes det riktigt konstigt. Vad skulle hon tro?

Snabbt ställde jag lite frågor, sen kom hon in på garanti och sånt och frågade tills när vi skulle behöva vagnen... Jag sa att vi ska adoptera och därför inte vet exakt. Då skiner hon upp som en sol och säger: Åh, vad roligt. Jag får knottror på hela kroppen! Jag är själv adopterad från Chile! Sen blev vi stående där i säkert 20 minuter och pratade om adoption, hennes uppväxt, anknytning, samhällets syn m.m. Jag blev så lättad och rörd över hennes öppenhet och hennes berättelse. Helt plötsligt så kändes det så enkelt och självklart att stå där och titta på vagn!

Vi köpte vagnen och gick ut därifrån raka i ryggen och stolta över att vi precis som många andra därinne snart ska bli föräldrar!