Separationsångest

Idag var jag och lillen på barnsång för första gången för den här terminen. Han är i stort sett alltid glad, nyfiken och social i nya situationer om än lite småblyg i några minuter. Idag var det annorlunda, jag vände mig om från honom och skulle stänga dörren som ledaren bad mig om, då blev han alldeles förtvivlad. Storgrät. Sedan satt han som fastklistrad på mig mer än halva sångstunden med tårar i ögonen. Lilla lilla plutten, min älskling tänk om han helt plötsligt trodde att jag skulle överge honom. Antagligen så överanalyserar jag, alla barn kanske har sådana dagar. Men eftersom han är adopterad så är jag så rädd att han ska känna sig minsta orolig för att jag ska lämna honom. Jag antar dock att jag inte behöver vara orolig för att han inte skulle ha knutit an ordentligt i alla fall. Jag förstår inte hur jag ska någonsin kunna lämna honom på dagis, hittills har vi haft barnvakt ett par gånger och högst i 2 timmar och då har han varit med mormor & morfar som han känner väl, det har gått toppen för honom... men jag har inte kunnat slappna av alls. Vi måste träna (eller kanske mest jag). "Snart" kommer det en bebis och då kan han ju inte gärna följa med in till sjukhuset och det kan ju ta många timmar och några dagar efteråt på BB, om allt går bra vill säga. Min stora ångest och fasa är att något händer med bebisen eller att det inte är friskt så att jag måste vara borta mycket, uhhh. Kan inte ens tänka på det.