Kina, del 2

Lördagen den 14 juli flög vi alltså till Wuhan som ligger i Hubei provinsen. Nu började vi känna oss lite mer allvarliga än tidigare. Känslorna var på helspänn. Samma dag fick vi hjälp av guiden att inhandla "välling" och blöjor till barnen. Det var en märklig känsla att gå där och handla barnsaker, lite komiskt var det också, att 20 västerlänningar befann sig i gången för barnartiklar på varuhuset och kineserna stannade och tittade förundrat på oss, vilket man kan förstå.

Måndag den 16 juli var dagen D. Vi vaknade i god tid och gjorde oss iordning inför överlämningen, kl. 10.00 skulle själva överlämningen börja och vi var första familjen ut. Vi fick åka buss till Civil affairs där vi skulle ta emot barnen, det tog någon timme att köra dit. På bussen var det ett ganska tyst och spänt gäng blivande föräldrar. Jag längtade tills överlämningen skulle vara över och vi alla tre var tillbaka på hotellet, jag var så nervös att jag mådde illa.

Ganska direkt när vi klev av bussen sa guiden att några barn redan hade kommit och var i foajén... Det knöt sig i magen av iver och längtan...tänk om vår son är där inne... När vi kom in såg vi flera söta små tjejer... men vi fick veta att vår kille inte var en av dom som var där, tills guiden ropade till oss uppifrån trappan: att eran son är här uppe! Kom så får ni träffa honom! Jag hade aldrig tänkt tanken att vi skulle få se honom INNAN överlämningen så allting blev väldigt konstigt och förvirrat. Vi gick (eller småsprang) uppför trappen och de vinkade till oss att gå in i ett rum. Innan jag ville gå in ville jag sätta på videokameran så jag avvaktade någon sekund (förstår inte hur jag kunde tänka på det, men är glad att jag gjorde det). Vi klev in och där satt han i famnen på sin nanny och såg lite misstänksam ut. Jag kände igen honom från korten vi hade fått, men han hade mera hår nu och såg äldre ut. Han tog tag i pappas finger direkt och höll hårt i det i flera minuter, när pappa sedan gjorde tittut bakom min rygg så fick han ett första leende. Vilket underbart leende! Jag trodde jag skulle gråta floder, men konstigt nog kände jag mig bara lugn och alldeles varm inombords av lycka att äntligen få se mitt fina barn i verkligheten.

När den officiella cermonin började var vi första familjen som fick sitt barn. Han sträcktes över till min famn, han tittade konstigt på oss en lång stund innan han tillslut tyckte att det var lite läskigt och började gråta. Han grät inte länge och var sedan nöjd, men avvaktande. I bussen tillbaka var han jättesvettig och verkade helt slut, men var inte särskilt ledsen utan mera bara undrande och avvaktande. Han hade ingen blöja utan "splitpants" (byxor med hål i) som de använder i Kina, så han lyckades kissa i mitt knä två gånger i bussen! Vi hade med oss blöjor, men glömde helt bort att sätta på det ;) Förvirrade!

Det var skönt att komma tillbaka till hotellet och bara vara själva. Lillprinsen somnade ganska snart och sov några timmar, när han vaknade tittade han på oss och efter ett liten stund fick vi ett leénde :) Svårt att beskriva känslan.

Han fortsatte att var nöjd och skratta och le för det mesta. Han åt som en häst. Han kände och tog på oss hela tiden. Han sov bra. Efter 5 dagar åkte vi tillbaka till Beijing och hade där ytterligare 4 dagar innan vi flög hem till Sverige! Vi hann med flera utflykter och lite mera shopping.

På Arlanda blev vi mötta av ett helt gäng som ville gratta och hälsa lillen välkommen hem. Det var så skönt att vara hemma igen, tillsammans med underbara älskade lilla plutten!