Missfallen

Den första graviditeten slutade med missfall, tyvärr fortsatte det sedan med ytterligare 3 missfall. Alla mellan vecka 6-10. Livet rasade... förstår egentligen inte nu såhär i efterhand hur vi orkade oss igenom det överhuvudtaget. Gjorde utredningar som tärde på oss, det visade sig till slut att man inte hittade något fel på varken mig eller min man. Antingen så har ni haft otur eller så är det något fel som vi inte kan hitta sa dem. Om vi ändå hade haft något fel som hade kunnat åtgärdats! Hur många fler missfall skulle vi gå igenom? Vi kände oss inte väl bemötta och behandlade av den läkare som höll i utredningen, samlade kraft och skrev ett lång brev till hennes chef. Fick ett kortfattat och torftigt svar med en mycket klen ursäkt.

Redan någongång runt missfall 2 så började framför allt jag att prata lite smått om adoption, min man var lite mer avvaktande. Desto längre tiden gick och ytterligare missfall så kom vi överens om att det inte skadade att ställa sig i kö för adoption, det vi visste helt säkert båda två var i alla fall att barn vill vi ha och gärna så fort som möjligt. Efter fjärde missfallet sa jag stop, jag orkade inte mer. Pendlan mellan hopp och förtvivlan blev för tung att bära. Oron i samband med en ny graviditet är svår att beskriva...dygnet runt fanns den där och gnagde i mig. Kunde inte koncentrera mig på jobbet, var livrädd varje gång jag var tvungen att gå på toaletten, kände efter symtom konstant, analyserade mitt levnadssätt hela tiden..hade jag stressat? tänk om jag åt något olämpligt? m.m. Jag kunde inte ens koppla av hjärnan för att titta på tv, jag satt där och det såg ut som om jag tittade men jag hade inte en aning om vad programmet handlade om. Det malde i mig. Efter andra missfallet fick jag kontakt med en underbar kurator, det kändes ofta som om hon var den enda som kunde förstå mig. Hon var guld värd! Varken jag eller min man hade lust/ork att umgås med folk, vi drog oss undan. Många av våra vänner och syskon blev gravida och fick barn, dem var värst, helst så ville jag bara ignorera dem, men var oftast artig nog att gratulera. Klumpen i halsen var så stor så jag trodde jag skulle kvävas eller explodera. Hemma ensam med min man blev jag arg och det kändes som om jag ville slå hårt på något. Han som är världens underbaraste åkte stan runt för att försöka hitta boxarhandskar som skulle passa mig och en säck att slå på!

Vi bestämde oss för att börja ha skyddat sex och endast planera inför adoption. Lättnad...men nu började hela den processen...hemutredning inklusive alla dessa moment och långa tid, pappersamlande till landet, läkarundersökningar, fototagning, det kändes som det aldrig tog slut. Någonstans där i mitten blev det riktigt tufft igen...min man och jag fick det svajjigt i relationen. Vi var så less på allt...han hade kanske egentligen velat prova fler gånger den biologiska vägen, jag fick skuldkänslor, det kändes som vi stod still och tiden bara gick. Hade vi tagit rätt beslut? Var vi på samma nivå? Vi längtade så förtvivlat mycket efter barn båda två, så mycket att det värkte i kroppen. Vi pratade och pratade och pratade.... Fortsatte som vi hade bestämt och fick tillslut iväg alla handlingar till Kina den 14 oktober 2005. Det kändes magiskt, nu väntade vi barn igen fast utan all den oro som det hade varit tidigare!!! Första tiden var rolig, sen började väntan på att få veta att papprena kommit fram och loggats in i Kina, oro att de kommit bort på vägen... Det skulle visst inte bli helt utan oro denna väntan heller, men betydligt bättre.

Nu har papprena varit inloggade sedan den 31 oktober 2005 och väntan börjar kännas lite verklig. Vi ska ha barn!!!!! på riktigt!

Starten på den långa resan.

Nu är det nästan exakt 4 år sedan vår väg till barn startade. Aldrig hade jag kunnat tro att väntan skulle bli så lång..och den är ju inte över ännu.

Det gick några månader efter att jag slutat med p-pillrena och vi var spända på vad som skulle hända. Hade köpt och gjort några gravtest eftersom jag inte fått mens ännu. Men det visade ingenting. När jag var yngre hade jag ganska oregelbunden mens och vi tänkte inte så mycket på det. Det hade ju inte gått så lång tid, det var mest fortfarande ett härligt förväntansfullt pirr i kroppen.

Läste mycket på internet och förstod att det kan ta tid innan ägglossning och mens kommer igång efter att man ätit p-piller, men om den inte kommit igång efter 6 månader bör man kolla det. Jag ringde gyn och fick en tid, då hade det gått ca 5 månader. Hon kollade med ultraljud på äggstockar och gjorde vanlig undersökning. Allt såg bra ut sa hon och hon såg att ägglossning var på gång och att jag bara skulle vänta och se, annars fick jag höra av mig igen.

Kändes skönt att ha kollat, och mensen kom månaden efter. Kändes ändå trist att det tagit så lång tid innan ens mensen kom igång, herregud hade vi vetat det så hade jag ju kunnat sluta med p-pillrena ett halvår tidigare! Vad dum jag kände mig som hade hoppats och trott att jag kanske var gravid, när kroppen inte ens hade återhämtat sig efter p-piller tiden. Det var ju egentligen nu det började på riktigt.

Examen började närma sig. Jag hade fullt upp med att skriva CV, söka jobb, åka på jobbintervjuer. Hade praktik och skulle göra klart de sista uppgifterna i skolan. Jag hade fortfarande inte blivit gravid. Känns tråkigt, men det var så mycket annat som upptog min tid just då. Och jag intalade mig själv att det var ju egentligen rätt bra om jag faktiskt skulle hinna jobba i 8 månader så att jag får föräldrapenning.

Mycket oregelbunden mens gjorde att vi inte hade en aning om när det kunde passa bäst, försökte att inte tänka på det så mycket utan vi var med varandra när vi hade lust (kanske lite oftare än vanligt) och hoppades på det bästa. Månaderna gick och ingenting hände och eftersom jag aldrig visste när jag skulle vänta mig att få min mens (ibland 3 veckor, ibland 7 veckor) så fortsatte jag att flera gånger kolla med graviditetstest, men inget positivt resultat..tills plötsligt en dag i juli 2003. Lyckan var fullständig!!! Äntligen var det vår tur. Vi svävade som på små rosa moln. Ett år hade gått från när vi bestämde oss för att "skaffa" barn.

Min historia.

Nu ska jag försöka komma igång med att blogga. Detta är helt nytt för mig, men jag har så mycket tankar och funderingar och saker som behöver komma ut så detta tror jag är ett bra sätt. Dessutom så finns det förhoppningsvis någon som kan ha intresse och glädje av att ta del av de erfarenheter jag har. Själv har jag många att tacka, forum och snackgrupper har för mig blivit en ovärdelig tröst och hjälp när tillvaron känts som tyngst.

Min historia börjar redan i augusti 2002, då jag och min sambo (nuvarande man) bestämde oss för att börja försöka skaffa barn. Jag slutade med p-piller och spänningen var total. Efter de första samlagen låg jag med benen upp i luften och vi skrattade och var så lyckliga! Vi skulle ju snart bli föräldrar! Vi hade planerat det bra, vi skulle båda precis hinna bli klara med våra utbildningar om det togs sig direkt och annars skulle vi hinna jobba några månader och det skulle ju vara bra det med tänkte vi. Vi gick ofta långa promenader och planerade för hur vi skulle bo, vi skulle nog köpa hus innan bebisen skulle komma. Vi pratade namn och länge kunde vi prata om hur vi skulle berätta för våra föräldrar när jag blivit gravid, när vi gjorde det så fick jag alltid glädjetårar, Jag kunde verkligen tänka mig in i situationen, mina föräldrar skulle bli så glada!

Att det inte blev som vi tänkt har ni ju redan förstått. Jag kan förundra mig över hur vi kunde vara så naiva. Visst hade vi hört talas om att en del har svårt att få barn, men det var inget vi fördjupade oss i. Det är ju ingen som pratar om det, det är ett verkligt tyst ämne.. Vi tänkte inte att det skulle hända oss.