Avundsjuka

Idag kom jag i kontakt med en kvinna som just fått sin tredje superdupesöta bebis. Till saken hör den att hon är född 1981!!! När jag frågar hur gamla hennes andra barn är, svarar hon: 3 och 1 ½. Jag ville ha det så här tätt säger hon och strålar som en sol! Ytterligare till saken hör att hon är snygg, ser sådär oförskämt ung och fräsch ut (som man slutade göra för flera år sedan). Hon frågade givetvis mig på en gång om jag har barn. Då, för första gången på länge nu kom klumpen tillbaka i halsen som förut nästan alltid fanns där. Nej, svarade jag lite tyst och tittade ner och började prata om något annat väldigt fort. Jag trodde att jag inte längre blev ledsen av situationer som denna, jag väntar ju också barn och kommer också att vara en mamma som strålar som en sol inom en överskådlig framtid, men det liksom högg till i hjärtat. Jag hade lite svårt för henne sen, inte för att hon var otrevlig utan för att hon fick vara en strålande lycklig mamma. Jag vill också kunna säga till folk att jag har barn när de frågar!!! Jag vill också stråla av lycka och stolt visa mitt barn för alla!

Viktiga datum

Tänkte bara bifoga våra datum i adoptionsprocessen så är det lättare att hänga med var vi befinner oss.


· Ansökan om hemutredning - 4 oktober, 2004

· Första träffen med hemutrdearen - 31 januari, 2005
· Adoptionskurs – februari, 2005
· Hembesök av hemutredaren – 17 maj, 2005
· Medgivandet beviljat - 1 juli, 2005
· HTK - 14 oktober, 2005
· LID - 31 oktober, 2005

· Fick veta LID datumet - 4 januari, 2006 (vilken pärs det var att inte fått veta om papprena kommit fram...var helt säker på att de kommit bort eller nåt)

Snigelfart på CCAA

Vad håller CCAA på med?!!!! Idag såg jag att de äntligen har uppdaterat sin sida och har placerat barn till familjer med LID tom den 22 juli 2005. Visst, bra att det händer något... men vilken snigelfart! Det innebär att EN grupp på AC får barnbesked denna gången. fortsätter det i den här takten hinner jag definitivt bli gråhårig innan jag får barn. Står inte ut med denna väntan!!! Det spelar ingen roll att jag har fullt upp med jobb, skola, fixa med huset m.m. Jag tänker HELA TIDEN på vår lilla parvel som antagligen redan finns någonstans på ett barnhem, det känns så sorgligt att hon/han redan finns och att vi är här och bara väntar på att få veta vem det är så att vi kan komma och hämta hem henne/honom! Dessutom så känner jag mig inte alls motiverad till allt som man måste göra under tiden, jag menar jobba och plugga. Det är svårt att känna sig engagerad i något när man bara vill åka till Kina och sen vara mamma ledig! Allt annat känns ganska oviktigt.

Orättvisa

Jag är ju ganska ny på det här med bloggandet, men nu är jag nog fast. Inser att jag suttit framför den här apparaten i mååånga timmar nu. Jag läser och läser och läser... tänk att det finns så många som går igenom det här med barnlöshet. Rent egoistiskt så är det så skönt att läsa om människor som skriver och beskriver känslor på ett sätt som jag själv skulle kunnat skrivit. Samtidigt är det sorligt, att det är så många som behöver längta så att det värker i hela kroppen och vänta tills man blir tokig! Jag fikade med en nära vän idag och hon är en av dem som längtar, vi konstaterade att vi inte önskade någon människa att gå igen det som vi gjort och fortfarande gör, men att faktiskt ALLA borde få kämpa i alla fall lite för att få barn. Det vore inte mer än rätt!

Rätten att bli bekräftad!

Jag har funderat de sista dagarna på varför det är så få personer som säger GRATTIS till mig eller min man när de får veta att vi väntar barn antingen genom oss eller genom någon annan. De flesta hittills har sagt lite förvånat: jaha...jag känner en som har adopterat! (också drar dem sin historia om den de känner eller känner till som har adopterat). Är det så att andra människor har en värdering om att det inte är lika "bra" att vänta adoptivbarn? Dessto mer jag tänker på det så blir jag riktigt arg... fast mer ledsen :( Så fort någon i min närhet har blivit gravid så tycker jag att alla inkl. mig själv säger grattis när man ses. Och kontinuerligt frågar hur hon mår osv. Vad är skillnaden????????? Jag vill också bli sedd!!! Jag vill också prata om mitt blivande barn och om barnvagnar, barnrummet, m.m. m.m. Nu kan jag ju förståss inte dra alla över en kam, det finns några som har reagerat precis som jag önskar och då har jag blivit så glad så att jag nästan har börjat grina!

På mitt jobb har det blivit ett mycket märkligt fenomen... jag har börjat berätta för flera där att jag ska ha barn snart. Jag har INTE sagt att det är hemligt på något sätt. Ändå är det INGEN som har kommit fram till mig spontant och sagt grattis, vad kul jag hörde att du ska ha barn. Detta är väldigt underligt med tanke på att jag arbetar på en arbetsplats med ca. 100 st kvinnor totalt, där det sprider sig som en löpeld om någon är gravid och har gått ut med det. Detta har dessutom hänt flera gånger både före och efter det att jag har berättat. Är det så att nyheten inte har spridit sig? Tror folk att det är en jättehemlighet, eller? Eller ändå värre...är det så att det har spridit sig och att de flesta vet fast de inte säger något till mig? Det är så konstigt, jag får väl börja berätta personligt för så många jag hinner med innan vi åker.

Nä det här var ingen rolig läsning...ursäkta, får gå och sova på saken.