Glädjeämnen och gråt

I torsdags kom en jobbarkompis fram till mig och sa (med STORT leende på läpparna): - En fågel har viskat i mitt öra...... hon hann inte prata färdigt innan jag sa: - att jag ska ha barn ja!!! Sedan gav hon mig en riktigt stor bamsekram och sa grattis! Då kom några andra fram och undrade vad som hade hänt, och när dem fick veta, fick jag flera bamsekramar och grattis till. Och vet ni vad? INGEN frågade eller verkade faktiskt inte ens undra varför vi skulle adoptera. Jag blev så glad :)

Idag har vi varit på Hämta barn kurs hela dagen (i 9 timmar!). Känner mig både slut och laddad med massa ny energi på båda gångerna. Massa goda råd och tips presenterades (packlista, anknytning, barnavård m.m.), men det bästa var ändå att en nyhemkommen familj med en kinaflicka besökte oss och fick svara på MÅNGA frågor.

Jag är inne i en oerhört känslig fas... när adoptionsprogrammet "När storken sviker" gick på TV i onsdags grät jag i stort sett hela programmet igenom (min man är van nu), , när några par på kursen berättade om sina barnbesked grät jag (försökte att inte snyfta högt), när familjen med flickan från Kina var där så grät jag (ingen såg det för alla tittade intensivt på den fantastiskt söta flickan), jag gråter för det mesta känns det som... till och med när jag tittade på IDOL i fredags. Roligt nog så tog den ena kursledaren upp det här med "graviditetshormener", hon hade både biologiska och adopterade barn och hon sa att hon hade reagerat på exakt samma sätt vid alla gångerna som hon skulle bli mamma, känslig för det mesta och förvirrad (?). Om det sedan beror på hormoner eller inte spelar mindre roll, det var i alla fall skönt att höra, för är man gravid så är det så lätt att folk förstår att man är känslig pga alla hormoner, men så är det inte för oss som adopterar.

Ett år äldre

Idag fyllde jag 31 år. Det känns väl sådär... Min pappa skojade och sa: Nu börjar du närma dig 40! Jättekul (not!) tyckte jag. Jag har i alla fall haft en lugn och mysig födelsedag med god middag och tårta. Jag trodde aldrig att jag skulle fylla 31 år och ännu inte ha barn. När jag var liten hade jag bestämt mig för att 25 år var en bra ålder för att få barn. När jag var 25 år så pluggade jag och det passade inte, men ända tills för några år sedan så trodde jag absolut att jag skulle ha barn innan jag fyllde 30 år. Men, icke! Nu hoppas jag innerligt att det här var den sista födelsedagen jag firade utan barn. Idag har CCAA lagt ut ett nytt brytdatum för barnbesked, nu är det tom 9 aug. 2005, långsamt tycker jag...men enligt Applecore som har full koll på statistiken är det längre period än de har presterat på länge. Så det är bara att hoppas att de fortsätter i samma anda och tar ännu fler dagar nästa gång och nästa..

Positiva tankar

Jag har nog verkat negativ och otålig här på bloggen. Det har jag nog också varit... Irriterat mig på "dumma" frågor och kommentarer. Velat ha lika mycket uppmärksamhet som gravida i min närhet. m.m. Efter ett långt samtal med min kära make ikväll har jag bestämt mig för att tänka annorlunda! Vi konstaterade att han inte alls möter och bemöter saker på samma sätt som mig. För att generalisera så är killar enklare och rakare och han behöver inte jämföra sig och umgås med gravida kvinnor var och varannan dag. För på honom syns det ingen skillnad i att bli biologisk pappa och adoptivpappa som det ju gör på mig. Han har också förståelse för att människor säger och handlar som de gör för att de inte vet bättre. Nu ska jag också tänka så. Jag ska fortsätta att berätta och prata om adoptionen och sluta lägga någon vikt vid hur människor reagerar och vad de säger. Sluta analysera och tänka för mycket på vad andra tänker helt enkelt! Enkelt, eller hur?!

Jag är ingen negativ person i vanliga fall och inte dömande heller för den delen, men all denna långa väntan har nog satt sina spår... Nu ska jag i alla fall försöka vara mer positiv, för min egen skull och min mans och alla runt omkring mig! Nu ska vi lägga energi på att göra iordning barnrummet och inhandla saker till våran lilla tjej/kille!

Tomhet

Jag känner mig tom... och less på att vänta. Det händer ingenting. CCAA har inte lämnat ut barnbesked på evigheter och det känns som våran tur bara fortsätter att komma längre och längre ifrån oss. Jag kollar CCAA:s hemsida (adoptionsorganisationen i Kina) flera gånger om dagen för att se om det har hänt något nytt, men nej... Visserligen har de nyligen uppdaterat att de har gått igenom handlingar fram tom dec.- 05 nu, men vad hjälper det oss mer än att jag vet att de faktiskt gör någonting i alla fall.

Jag får svara på samma frågor jämt! - har ni hört något nytt? -vet ni när det blir? Jag orkar inte svara samma sak längre, NEJ, VI HAR INTE HÖRT NÅGOT NYTT OCH NEJ VI VET INTE NÄR VI SKA ÅKA!!!!!! (förstår att folk omkring oss frågar i all välmening och det är roligt att de bryr sig och är intresserade).

Jag vill åka nu! Jag vill ringa runt till alla nära och kära och berätta att vi har fått barn! Jag vill visa kort på vårat barn! Jag vill bli mamma nu.. jag längtar så mycket att det värker i kroppen :(

Att berätta

Är nyss hemkommen från att ha varit på planeringsdagar med jobbet. Trevligt, men så oändligt mycket barnprat (på den fria tiden alltså, annars jobbade vi faktiskt ;) ). Egentligen har jag nog inte något emot att prata om andras barn och så, jag är ganska intresserad av andra människor och deras liv, men ibland när det blir för mycket så känner jag mig så liten och faktiskt lite utanför... De som har barn har en sån självklar gemensam nämnare. Många är i min ålder och yngre och har barn som redan börjar bli stora. Man riktigt ser hur deras hjärnceller sätter igång att jobba när de förstår att jag snart är 31 år gammal, är gift och bor i villa, men..inte har några barn!

Kan tilläggas att vi är väldigt många på min arbetsplats och de personerna jag hamnade med kände jag inte så väldigt väl och de visste inte att jag väntar adoptivbarn.

Mitt i allt prat om dagis, skola, uppfostran, sovtider m.m mm. tänkte jag faktiskt berätta att jag väntar barn, jag vill ju att det ska spridas nu så att folk vet det. Men när en lite yngre kollega till mig säger att -"jag är sugen på att läsa vidare men vi planerar att börja skaffa barn i januari så det är ingen idé för då hinner jag inte läsa klart innan vi får barn ändå". Jag kunde förstås inte låta bli att poängtera för henne att barn inte är något man bara bestämmer sig för att skaffa och sen blir det så. Jag sa också att jag absolut tyckte hon skulle söka sin utbildning och skulle hon bli gravid så kan hon ju ta studieuppehåll. Jo, hon höll väl lite tveksamt med. Efter det kände jag mig låg, hade ingen lust längre att berätta om adoptionen. Trodde inte att varken hon eller någon av de andra som bara ploppat ut sina ungar en efter en i ung ålder skulle reagera och möta mig på det sätt jag önskar.

Tidigare på dan hade jag berättat för en annan kollega och hon tyckte det var roligt, men reagerade precis som nästan alla andra jag har berättat för. Jag vet exakt hur det är, när man har släppt nyheten och själv antagligen ser oerhört stolt och lycklig ut, klämmer de fram - Åh vad roligt! Sen ser man hur de där hjärncellerna som jag skrev om lite högre upp i inlägget far runt som yra hönor. Tills de inte kan hålla sig längre och frågar -Hur kommer det sig att ni adopterar? Sen får man återigen dra hela den historien, som man dessutom märker att de är mycket mer intresserade av.

Är det så att bara för att man väljer att adoptera måste man gång på gång redogöra för sin historia till vem som helst, bekant som obekant? Visst, jag kan berätta om mina missfall, läkarutredningar, vilka veckor det hände i, hur fruktansvärt jobbigt det var m.m., MEN det är ju inte det jag vill prata om just då när jag lyckligt berättar att jag väntar barn. Jag kanske ska börja fråga gravida om vilken ställning dom använde, om det var på naturlig väg eller genom IVF eller är det kanske ett one-night-stand barn?

Mysig dag!

Idag har det varit en riktigt bra dag...jag och min man var hembjudna på fika hos ett annat par som väntar Kinabarn. De bjöd på kaffe och helt nybakta bullar. Vi gick samma adoptionskurs för ca. 1 ½ år sedan och har sedan dess endast haft lite mailkontakt och träffats en gång efter kursen. Ett annat par från kursen var också där. De väntar på barn från Etiopien, troligtvis får de barnbesked nästa vecka, så spännande! Vi pratade massor om adoption och allt som hör det till. Det var så skönt och lätt att prata med några som vet exakt vad det innebär och går igenom samma process, dessutom så är det roligt att i ett sällskap känna att adoption är det mest vanliga sättet att få barn på!

Vi bestämde att ses igen runt jul och då kommer en liten från Etiopien vara med också. Och gången efter det som vi ses hoppas jag verkligen att vårat lilla Kinabarn har kommit också! Det andra parets Kinabarn dröjer tyvärr ett tag till.

När vi gick därifrån kände vi oss på så bra humör och hade ingen lust att bara åka hem. Vi kom på den geniala idén att fortsätta den mysiga känslan av att vänta barn med ett besök på Kinarestaurang och det var en riktig höjdare. God mat och trevlig personal. Vi åt dessutom hela middagen med bara pinnar!!! Är så imponerad av mig själv, har aldrig haft tålamod med det förut men nu gick det riktigt bra. Lika bra att träna tänkte vi. Provade riktig inhemsk öl också, som var helt okej.

För det mesta så känns det helt overkligt att vi ska ha barn, jag tänker på det i stort sett hela tiden, men vågar inte riktigt tro att det faktiskt kommer hända. Idag var det annorlunda, det kändes verkligt och jag hoppas att den känslan håller i sig och att jag vågar tro på att jag faktiskt kommer att bli mamma så småningom!

Nytt utseende

Blev sugen på att ändra utseendet på min blogg, den andra blev för rosa och jag tröttnade. Hoppas ni gillar mitt nya utseende ;)

Konstig dröm

I natt hade jag en väldigt konstig dröm som var både lycklig och otäck på samma gång... Vi hade äntligen fått vårat efterlängtade barn från Kina, det var en pojke med blont lite lockigt hår och blå ögon. Jag var så lycklig över att ha blivit mamma men det kändes konstigt att barnet inte alls såg kinesiskt ut, jag var nog faktiskt lite besviken. Så som jag föreställt mig mitt lilla kinesiska barn så länge. Jag var orolig för hur det skulle kännas för honom när han växte upp och säga att jag är adopterad från Kina, stackars barn! Han kommer inte bli trodd på och kanske retad! Han kommer undra över han ursprung som ingen förstår sig på.

Han var i alla fall underbar och det gick bara bra i anknytningen. Ganska snabbt så log han och vi fick massa pussar! Men det var jobbigt också för det visade sig att han behövde syrgas!!!!! och det hade ingen talat om för oss. Vi visste inte varför.

En dag när vi var ute på stan så var han trött och hängig och vi hade glömt att ge honom mat och fick panik. När vi väl skulle handla något så visste vi inte vad han åt och vi hade inte med oss någon nappflaska eller pipmugg att ge honom dricka i. Dessutom så var min mamma med och hon hade tryckt ner honom i en alldeles för liten BabyBjörn bärsele och gick och bar på honom tills jag kom på att han faktiskt bara borde vara hos mig eller min man så här i början också fick jag panik för det också!!!!

Sen vaknade jag som tur var!

Det var första gången jag drömt om att jag har blivit adoptivmamma (har för länge sedan haft drömmar om att jag föder barn). Jag ser det som positivt att jag drömde om det, men det var riktigt läskigt att känna att jag inte hade full koll. Jag tror i alla fall inte att det var någon sanndröm...:)