Att berätta

Är nyss hemkommen från att ha varit på planeringsdagar med jobbet. Trevligt, men så oändligt mycket barnprat (på den fria tiden alltså, annars jobbade vi faktiskt ;) ). Egentligen har jag nog inte något emot att prata om andras barn och så, jag är ganska intresserad av andra människor och deras liv, men ibland när det blir för mycket så känner jag mig så liten och faktiskt lite utanför... De som har barn har en sån självklar gemensam nämnare. Många är i min ålder och yngre och har barn som redan börjar bli stora. Man riktigt ser hur deras hjärnceller sätter igång att jobba när de förstår att jag snart är 31 år gammal, är gift och bor i villa, men..inte har några barn!

Kan tilläggas att vi är väldigt många på min arbetsplats och de personerna jag hamnade med kände jag inte så väldigt väl och de visste inte att jag väntar adoptivbarn.

Mitt i allt prat om dagis, skola, uppfostran, sovtider m.m mm. tänkte jag faktiskt berätta att jag väntar barn, jag vill ju att det ska spridas nu så att folk vet det. Men när en lite yngre kollega till mig säger att -"jag är sugen på att läsa vidare men vi planerar att börja skaffa barn i januari så det är ingen idé för då hinner jag inte läsa klart innan vi får barn ändå". Jag kunde förstås inte låta bli att poängtera för henne att barn inte är något man bara bestämmer sig för att skaffa och sen blir det så. Jag sa också att jag absolut tyckte hon skulle söka sin utbildning och skulle hon bli gravid så kan hon ju ta studieuppehåll. Jo, hon höll väl lite tveksamt med. Efter det kände jag mig låg, hade ingen lust längre att berätta om adoptionen. Trodde inte att varken hon eller någon av de andra som bara ploppat ut sina ungar en efter en i ung ålder skulle reagera och möta mig på det sätt jag önskar.

Tidigare på dan hade jag berättat för en annan kollega och hon tyckte det var roligt, men reagerade precis som nästan alla andra jag har berättat för. Jag vet exakt hur det är, när man har släppt nyheten och själv antagligen ser oerhört stolt och lycklig ut, klämmer de fram - Åh vad roligt! Sen ser man hur de där hjärncellerna som jag skrev om lite högre upp i inlägget far runt som yra hönor. Tills de inte kan hålla sig längre och frågar -Hur kommer det sig att ni adopterar? Sen får man återigen dra hela den historien, som man dessutom märker att de är mycket mer intresserade av.

Är det så att bara för att man väljer att adoptera måste man gång på gång redogöra för sin historia till vem som helst, bekant som obekant? Visst, jag kan berätta om mina missfall, läkarutredningar, vilka veckor det hände i, hur fruktansvärt jobbigt det var m.m., MEN det är ju inte det jag vill prata om just då när jag lyckligt berättar att jag väntar barn. Jag kanske ska börja fråga gravida om vilken ställning dom använde, om det var på naturlig väg eller genom IVF eller är det kanske ett one-night-stand barn?