Missfallen

Den första graviditeten slutade med missfall, tyvärr fortsatte det sedan med ytterligare 3 missfall. Alla mellan vecka 6-10. Livet rasade... förstår egentligen inte nu såhär i efterhand hur vi orkade oss igenom det överhuvudtaget. Gjorde utredningar som tärde på oss, det visade sig till slut att man inte hittade något fel på varken mig eller min man. Antingen så har ni haft otur eller så är det något fel som vi inte kan hitta sa dem. Om vi ändå hade haft något fel som hade kunnat åtgärdats! Hur många fler missfall skulle vi gå igenom? Vi kände oss inte väl bemötta och behandlade av den läkare som höll i utredningen, samlade kraft och skrev ett lång brev till hennes chef. Fick ett kortfattat och torftigt svar med en mycket klen ursäkt.

Redan någongång runt missfall 2 så började framför allt jag att prata lite smått om adoption, min man var lite mer avvaktande. Desto längre tiden gick och ytterligare missfall så kom vi överens om att det inte skadade att ställa sig i kö för adoption, det vi visste helt säkert båda två var i alla fall att barn vill vi ha och gärna så fort som möjligt. Efter fjärde missfallet sa jag stop, jag orkade inte mer. Pendlan mellan hopp och förtvivlan blev för tung att bära. Oron i samband med en ny graviditet är svår att beskriva...dygnet runt fanns den där och gnagde i mig. Kunde inte koncentrera mig på jobbet, var livrädd varje gång jag var tvungen att gå på toaletten, kände efter symtom konstant, analyserade mitt levnadssätt hela tiden..hade jag stressat? tänk om jag åt något olämpligt? m.m. Jag kunde inte ens koppla av hjärnan för att titta på tv, jag satt där och det såg ut som om jag tittade men jag hade inte en aning om vad programmet handlade om. Det malde i mig. Efter andra missfallet fick jag kontakt med en underbar kurator, det kändes ofta som om hon var den enda som kunde förstå mig. Hon var guld värd! Varken jag eller min man hade lust/ork att umgås med folk, vi drog oss undan. Många av våra vänner och syskon blev gravida och fick barn, dem var värst, helst så ville jag bara ignorera dem, men var oftast artig nog att gratulera. Klumpen i halsen var så stor så jag trodde jag skulle kvävas eller explodera. Hemma ensam med min man blev jag arg och det kändes som om jag ville slå hårt på något. Han som är världens underbaraste åkte stan runt för att försöka hitta boxarhandskar som skulle passa mig och en säck att slå på!

Vi bestämde oss för att börja ha skyddat sex och endast planera inför adoption. Lättnad...men nu började hela den processen...hemutredning inklusive alla dessa moment och långa tid, pappersamlande till landet, läkarundersökningar, fototagning, det kändes som det aldrig tog slut. Någonstans där i mitten blev det riktigt tufft igen...min man och jag fick det svajjigt i relationen. Vi var så less på allt...han hade kanske egentligen velat prova fler gånger den biologiska vägen, jag fick skuldkänslor, det kändes som vi stod still och tiden bara gick. Hade vi tagit rätt beslut? Var vi på samma nivå? Vi längtade så förtvivlat mycket efter barn båda två, så mycket att det värkte i kroppen. Vi pratade och pratade och pratade.... Fortsatte som vi hade bestämt och fick tillslut iväg alla handlingar till Kina den 14 oktober 2005. Det kändes magiskt, nu väntade vi barn igen fast utan all den oro som det hade varit tidigare!!! Första tiden var rolig, sen började väntan på att få veta att papprena kommit fram och loggats in i Kina, oro att de kommit bort på vägen... Det skulle visst inte bli helt utan oro denna väntan heller, men betydligt bättre.

Nu har papprena varit inloggade sedan den 31 oktober 2005 och väntan börjar kännas lite verklig. Vi ska ha barn!!!!! på riktigt!