Glädjeämnen och gråt

I torsdags kom en jobbarkompis fram till mig och sa (med STORT leende på läpparna): - En fågel har viskat i mitt öra...... hon hann inte prata färdigt innan jag sa: - att jag ska ha barn ja!!! Sedan gav hon mig en riktigt stor bamsekram och sa grattis! Då kom några andra fram och undrade vad som hade hänt, och när dem fick veta, fick jag flera bamsekramar och grattis till. Och vet ni vad? INGEN frågade eller verkade faktiskt inte ens undra varför vi skulle adoptera. Jag blev så glad :)

Idag har vi varit på Hämta barn kurs hela dagen (i 9 timmar!). Känner mig både slut och laddad med massa ny energi på båda gångerna. Massa goda råd och tips presenterades (packlista, anknytning, barnavård m.m.), men det bästa var ändå att en nyhemkommen familj med en kinaflicka besökte oss och fick svara på MÅNGA frågor.

Jag är inne i en oerhört känslig fas... när adoptionsprogrammet "När storken sviker" gick på TV i onsdags grät jag i stort sett hela programmet igenom (min man är van nu), , när några par på kursen berättade om sina barnbesked grät jag (försökte att inte snyfta högt), när familjen med flickan från Kina var där så grät jag (ingen såg det för alla tittade intensivt på den fantastiskt söta flickan), jag gråter för det mesta känns det som... till och med när jag tittade på IDOL i fredags. Roligt nog så tog den ena kursledaren upp det här med "graviditetshormener", hon hade både biologiska och adopterade barn och hon sa att hon hade reagerat på exakt samma sätt vid alla gångerna som hon skulle bli mamma, känslig för det mesta och förvirrad (?). Om det sedan beror på hormoner eller inte spelar mindre roll, det var i alla fall skönt att höra, för är man gravid så är det så lätt att folk förstår att man är känslig pga alla hormoner, men så är det inte för oss som adopterar.