Mardröm

I natt drömde jag att min bror och hans fru helt plötsligt hade en pojke på runt ett år hemma. (De har redan två barn så detta var deras tredje). Det skumma var att jag inte visste någonting om det utan han bara fanns där en dag när vi hälsade på. De berättade då att de adopterat honom från St Petersburg. Jag förstod ingenting! De hade ju inte stått i kö? Då säger dom att de hade fått gott om pengar och struntade i utredning och köer så de kunde åka ner och illegalt få den här pojken (Lite Madonna stil ;). De ville inte berätta för oss eftersom de förstod att det skulle kännas jobbigt för oss!!!

Herregud, jag vaknade helt kallsvettig. I drömmen var jag så upprörd över att de inte hade tänkt igenom det här noga, adoption är minsann inget man bara slår till med impulsivt för att man helt plötsligt får det gott ställt! Och hur skulle de kunna förklara det här tillvägagångsättet för pojken när han blir större? Men framför allt var känslan av avund och missunsamhet starkast. De har ju redan två barn varför var de tvugna att skaffa en till mitt framför ögonen på oss mitt i den jobbiga väntan.

Konstigt hur man får till det. Jag tror definitivt inte att min bror och hans fru har några som helst planer på att adoptera.

Ledsen och arg

Igår var maken och jag iväg och träffade några i släkten. Jag visste sedan innan att de inte är särskilt entusiastiska inför våran adoption. De har inte sagt något negativt men heller inte alls visat något intresse eller frågat något.

Under middagen så pratade vi om ditten och datten och flera gånger så hade en av dem nedlåtande och negativa uttryck för människor med annat ursprung. "Blattar", "de med hycklen" och "svartingar" var några av uttrycken. Jag blev så otroligt provocerad och visade tydligt att jag inte höll med, men jag ville inte ställa till med bråk.

Lite senare frågar samma person faktiskt lite om adoptionen och jag blev glad att hon i alla fall visade lite intresse, hon såg inte särskilt glad och upprymd ut utan det enda hon kunde klämma fram var att det är ju spännande. Sedan lutar hon sig mot mig och säger att: sen när ni har kommit hem med det där barnet så kommer ni att få ett eget barn också! (Då ler hon och ser glad ut och tror att hon har sagt något bra) Hon fortsätter med att säga: att det är ju ofta det är så. Jag visste inte vad jag skulle säga utan att ställa till med en scen. Det kokade inom mig. Jag fortsatte dock att vänligt men bestämt tala om att vårat adoptivbarn kommer att vara vårat egna barn och att det inte finns några som helst bevis för att det är lättare att bli gravid efter att man har adopterat och att vi kanske inte ens vill försöka. Hon såg helt oförstående ut och det kändes fullständigt meningslöst att fortsätta att prata om detta.

Nu vet jag i alla fall att de inte är särskilt glada över att vi ska adoptera och att hon som uttrycker sig så fruktansvärt rasistiskt kanske tycker att det är skamligt att få in en "svartskalle" i familjen? Om jag var vänlig och hade tålamod nu så kan jag garantera att jag inte kommer vara det när vi fått barn. Då säger jag hellre upp kontakten helt!

Alla behöver ju inte tycka att det är fantastiskt att vi ska adoptera. Men när nära släkt uttrycker sig på det här sättet blir jag orolig, jag vet att vi som adoptivföräldrar måste stå upp för våra barn och deras ursprung. Kanske på förskola, skola ute i samhället m.m. Men inom ens närmsta krets??? Nä, det trodde jag inte. Blir så ledsen :(

Och vem säger till en gravid kvinna att: bara ni har fått ut det där barnet så ska du se att du blir gravid igen???? Varför skulle man börja längta och planera för nästa barn innan man har fått sitt första? Läs gärna salvias kloka ord som också handlar om det här.

Fler än jag...

I veckan kom det fram en ny tjej på jobbet till mig och sa att hon hade hört att jag skulle adoptera och att hon och hennes man också skulle göra det. Jag blev så glad att jag fick knottror på hela kroppen. En till i verkligheten som ska bli förälder på samma sätt som mig, hurra! (jag har inte träffat någon tidigare som ska adoptera, förutom de från adoptionskursen förstås). De höll på med sin hemutredning, det känns så länge sedan vi gjorde den. Insåg hur skönt det känns att vara klar med allt det där och att vi faktiskt snart är framme vid vårat mål.

Namnval

Jag har sedan länge en lista på datorn med potentiella namn, ganska ofta fyller jag på den med namn jag hör eller ser skrivet någonstans. Nu har listan blivit riktigt lång, framförallt med flicknamn, men även en del pojknamn finns med (man vet ju aldrig).

Maken har ett namn (flicka) som han håller fast vid. Jag säger mina förslag lite då och då till honom, han är tyst en liten stund och funderar och säger sen: nej, det slår inte mitt.

Det säger en del om våra personligheter... jag är impulsiv, ändrar mig ofta och är oerhört velig... som ni förstår så är maken precis tvärtom ;)

I helgen såg jag min chans...efter middag och 1 flaska vin, så skrev jag ut 2 ex. av min låååånga namnlista (där även makens favvo namn är med) och sen la jag fram förslaget till min lilla lek..
Vi fick stryka 4 flicknamn och 2 pojknamn var från listan och sedan gradera favoriterna från 1-5 både på flick och pojknamnen. Allt detta givetvis utan att tjuvtitta på varandra. Jag var så nyfiken på hur maken skulle göra sina val nu när han var tvungen att göra fler val än bara sitt enda namn.

Med spänning gick vi igenom resultatet... det visade sig att vi tyckte väldigt olika, totalt sett så hade vi båda bara valt 3 samma namn (av 54!), men med helt olika placeringar. Hur som helst så var det kul och ledde till lite mer dikussion kring namn än tidigare och nu har jag ju faktiskt tagit bort 12 namn från listan, vilket underlättar. Vi ska göra om det här lite då och då nu fram tills det är dax och förhoppningsvis så har vi sen 2 eller 3 alternativ som båda gillar som vi kan välja mellan när vi träffar vår lilla kines :)

Uppdatering

YES! Nu har CCAA uppdaterat tom 27 sept. 2005. Det är 19 dagar denna gången!!!

Det pirrade faktiskt till lite i magen när jag såg uppdateringen, kanske kanske håller vår tro om barnbesked i mars?

God fortsättning!

God fortsättning på det nya året till er alla!

2006 har varit:
- ett tråkigt år (minst sagt!), jag är glad att det är över och ser fram emot att 2007 kommer bli ett mycket roligare år.
- ett evighetsväntans år, alla papper var klara och inskickade till Kina redan 2005 och vi var säkra på att vi skulle få barn under 2006.
2006 har egentligen bara varit en lång, lång väntan och plågsam besvikelse gång på gång. Ingenting roligt har hänt under året. Äntligen är 2006 slut!

Nu ser jag framåt och tänker igen att under detta året kommer vi i alla fall att få barn! (om inget väldigt oväntat skulle hända förstås..)

Jag blir ledsen att jag inte känner samma pirr av glädje i kroppen när jag tänker på vårat blivande kinabarn längre som jag gjorde i början av processen. Nu känns det bara tomt, ungefär som om kroppen och psyket har ställt in sig på att det inte är någon idé att känna så innan det verkligen är dags.

Jag har blivit utmanad av applecore om vilka 5 saker jag helst vill ska hända under 2007:

1. Jag vill att vi ska få barnbesked senast i mars och få åka till Kina senast i april för att äntligen få hämta vårat barn.
2. Jag vill att alla mina nära och kära får vara friska och lyckliga.
3. Jag önskar att vi hinner få mer ordning och renovera huset och bl.a att vi har råd och tid att bygga en stor härlig altan.
4. Jag hoppas att jag klarar av min utbildning och får den examen som jag har kämpat för.
5. Jag vill vinna mycket pengar!

Nu har jag bara skrivit riktiga ego saker, förutom detta så finns det förstås en massa saker i världen som man vill ska hända/inte hända.

Jag utmanar: solkatten, en bulle i hjärtat & carnesir