Oj vad tiden går...

..det var längesedan jag skrev sist.

Just nu är jag dunderförkyld och har nästan tappat rösten helt. Hoppas bara att det blir bättre till jul. För även om jag inte är överentuastisk inför att fira jul i år så känns alternativet att ligga ensam hemma sjuk ändå värre.

I helgen träffade vi vår grupp som vi gick adoptionskurs med för 2 år sedan. Nu har den första familjen kommit hem med sitt barn. En underbar liten pojke från Etiopien, så söt!!! Stora bruna ögon med lååånga svarta ögonfransar och alldeles chockladbrun i hyn. Dom har bara varit hemma i 4 veckor, men redan så verkade han så trygg och tydde sig till sin mamma och pappa. Härligt att träffa adoptivbarn och deras familjer. Det är så roligt att höra om deras erfarenheter, lika känslosamt varje gång.. Det känns svindlande att vi ska få vara med om detta, att det kommer vara vi som visar film och kort och berättar om resan och mötet med vårat barn. Tänk den dagen... :)

Nu har maken fått massa energi och inspiration till att börja renovera det blivande barnrummet som vi så länge pratat om. Nu är det färdigmålat med tre ljusgröna väggar och en fondvägg i lite mörkare grön. Blev jättefint! Golv håller på att läggas, blir nog klart imorgon. Jag längtar mest efter att få börja med själva inredningen. Tänkte ha det lite kina inspirerat, tror jag. Ska bli så kul att få börja fixa!

Jag hoppas att tiden ska gå fort nu fram till mars, då vi har en försiktig förhoppning om att barnbesked kommer. Det jobbigaste nu är att jag inte har någon motivation till någonting annant, dvs jobbet och skolan. Men, dessto mer man har att göra dessto fortare går ju tiden i alla fall.