Inget händer...

...inget att skriva om. Det är så det känns och jag tycker mig även märka av det på andra bloggar om adoption. När man väntar på adoptivbarn har man väldigt sällan roliga och spännade uppdateringar att göra. Inga beskrivningar av stora magar, inga ultraljuds rapporter, inga känslor av att något rör sig inne i magen m.m. (Detta är ABSOLUT inget påhopp mot de som är gravida och skriver om det, det hoppas jag ni förstår. Det är snarare så att jag är avundsjuk över att jag inte har några spännande uppdateringar att göra..)

Men jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att det är lite jobbigt att lyssna på gravida som berättar om graviditeten, graviditetssymtom, stolt visar magen o.s.v. * Jag blir liksom lite illamående och ledsen när jag lyssnar på dem, jag ler snällt mot dem tills jag kommer på en ursäkt att resa mig upp och gå därifrån. Jag tror inte att det handlar om så mycket avundsjuka på att vara gravid utan jag tror snarare att det är en enormt stor avundsjuka på att det är så mycket mer konkret för dem än för mig. För varje dag och vecka som går så händer det miljarders med saker hos fostret och magen blir större och större. För mig känns det mest tomt och overkligt. Hur ska jag kunna kontra.... jag har ju inget att berätta längre... alla vet att vi väntar och att vi inte vet något nytt... lite då och då frågar folk om vi har hört något nytt och svaret blir alltid: nej inte direkt, som det ser ut nu så tror och hoppas vi på att få åka i .... (också säger jag den månad vi för tillfället tror på). Sen är det liksom inget mer att prata om.

Ibland tänker jag faktiskt att under hela den här långa väntan så skulle vi ha kunnat försökt på egen hand. Om det hade lyckats så hade jag redan kunnat vara mamma nu. Men det stora problemet är då att jag nog skulle sörja att jag inte hade fått ett Kina barn som jag har fantiserat om och haft en bild av i mitt huvud så länge nu. Jag tror att det faktiskt skulle kännas som ytterligare ett missfall att inte få det Kina barn vi så länge drömt om. Vi försökte ju själva fram tills att vi hade skickat iväg alla papper till Kina och efter det bestämde vi oss för att det bara var adoptionen som gällde. Det kändes som ett helt riktigt beslut då, men vi visste ju inte att det skulle ta så här lång tid!

I helgen när jag och maken drack massa rödvin (en av fördelarna med att inte vara gravid ;) så bestämde vi att vi nog vill ha 4 barn! (Visst är det tufft att bestämda det redan innan man ens har ett ;) Allra helst skulle vi vilja ha 2 stycken adopterade och 2 st biologiska, men det är ju bara en dröm förstås och mina drömmar brukar inte gå i uppfyllelse... 4 adopterade vore också fantastiskt, men tyvärr sätter nog ekonomin stopp för det.


*Solkatten: du är ett undantag. Jag blir glad av att höra att det går bra för dig :) Följer din graviditet med spänning. Men så känner jag ju dig och vet vad du har gått igenom.