Lycka

Idag åkte lillen båt för första gången. Han var för söt i sin flytväst, fast han tyckte inge vidare om att ha den på sig. Vi gick iland på en klippa och fikade och åt lunch. Det var så ofantligt mysigt! Solen strålade, frisk höstluft och lillen överlycklig över att få leka med kottar och upptäcka små myror och barr m.m. Han ville helst också gå i vattnet och blev mycket ledsen och arg när han inte fick det. Just där på klippan idag kom det över mig lite extra, hur lycklig jag är som har fått denna underbara lilla kille och att han faktiskt är min son! Kunde inte hålla glädjetårarna borta. Tänk att den långa väntan faktiskt till slut blev verklighet. Otroligt och fortfarande lite overkligt.

BVC

Idag var vi på vårat första BVC besök. Mycket trevlig sjuksköterska som lillprinsen lyckades charma ordentligt. Hon tyckte att han var så söt och duktig! Han hade gått upp massor i vikt och vuxit på längden. När hon frågade om det verkar som om han förstår några ord så började maken stolt genast att visa vad sonen kan. Var är lampan? Pekar på lampan. Var är magen? Pekar på sig själv någonstans i brösthöjd och till sist Hur låter kossan? Varpå sonen säger Muuu. Sköterskan blev mäkta imponerad och jag med... Blev full i skratt när maken frågade om kossan och trodde aldrig att han skulle kunna det (har bara sagt det någon gång hemma). Inte det viktigaste att lära sig kanske, men det är för gulligt! Snacka om löjligt stolta föräldrar :)

Utmaning

Jag har blivit utmanad av solkatten. Här följer 8 fakta om mig:

1. Jag jobbar på sjukhus (men nu är jag föräldrarledig).
2. Jag har bott i Kanada i ett år och i Göteborg i fyra år. Är från Stockholm.
3. Jag älskar att dansa!
4. Jag har en tatuering som jag faktiskt inte är så nöjd med.
5. Jag är väldigt hemmakär.
6. Jag ägnar alldelse för mycket tid framför datorn, som jag borde lägga på att städa och tvätta.
7. Jag har klaustrofobi.
8. Jag är extremt morgontrött.

Jag utmanar: Lisa Papaver, Applecore, Linda och Storken flyger i skymningen.

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv.Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler.I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Åka bil

Idag var jag och sonen ute och åkte bil själva för första gången. Vi har placerat bilbarnstolen i baksätet eftersom det finns en airbag i fram. En spegel sitter monterad i bak så att vi ska kunna se varandra under resans gång. Jag hade laddat med några favoritleksaker och talade tydligt om och visade att mamma sitter i fram. Jag pratade och sjöng nästan hela tiden, men ändå blev han tokledsen. Stora krokodiltårar rann nedför hans kind och han var förtvivlat ledsen. Den korta bilresan på ca. 10 minuter kändes som en evighet. Jag kände mig så hemsk, tänk om att kände sig övergiven? Hemska tanke. Jag tänker då inte ha honom i bak, ska se till att airbagen kopplas ur i fram.

Kina, del 2

Lördagen den 14 juli flög vi alltså till Wuhan som ligger i Hubei provinsen. Nu började vi känna oss lite mer allvarliga än tidigare. Känslorna var på helspänn. Samma dag fick vi hjälp av guiden att inhandla "välling" och blöjor till barnen. Det var en märklig känsla att gå där och handla barnsaker, lite komiskt var det också, att 20 västerlänningar befann sig i gången för barnartiklar på varuhuset och kineserna stannade och tittade förundrat på oss, vilket man kan förstå.

Måndag den 16 juli var dagen D. Vi vaknade i god tid och gjorde oss iordning inför överlämningen, kl. 10.00 skulle själva överlämningen börja och vi var första familjen ut. Vi fick åka buss till Civil affairs där vi skulle ta emot barnen, det tog någon timme att köra dit. På bussen var det ett ganska tyst och spänt gäng blivande föräldrar. Jag längtade tills överlämningen skulle vara över och vi alla tre var tillbaka på hotellet, jag var så nervös att jag mådde illa.

Ganska direkt när vi klev av bussen sa guiden att några barn redan hade kommit och var i foajén... Det knöt sig i magen av iver och längtan...tänk om vår son är där inne... När vi kom in såg vi flera söta små tjejer... men vi fick veta att vår kille inte var en av dom som var där, tills guiden ropade till oss uppifrån trappan: att eran son är här uppe! Kom så får ni träffa honom! Jag hade aldrig tänkt tanken att vi skulle få se honom INNAN överlämningen så allting blev väldigt konstigt och förvirrat. Vi gick (eller småsprang) uppför trappen och de vinkade till oss att gå in i ett rum. Innan jag ville gå in ville jag sätta på videokameran så jag avvaktade någon sekund (förstår inte hur jag kunde tänka på det, men är glad att jag gjorde det). Vi klev in och där satt han i famnen på sin nanny och såg lite misstänksam ut. Jag kände igen honom från korten vi hade fått, men han hade mera hår nu och såg äldre ut. Han tog tag i pappas finger direkt och höll hårt i det i flera minuter, när pappa sedan gjorde tittut bakom min rygg så fick han ett första leende. Vilket underbart leende! Jag trodde jag skulle gråta floder, men konstigt nog kände jag mig bara lugn och alldeles varm inombords av lycka att äntligen få se mitt fina barn i verkligheten.

När den officiella cermonin började var vi första familjen som fick sitt barn. Han sträcktes över till min famn, han tittade konstigt på oss en lång stund innan han tillslut tyckte att det var lite läskigt och började gråta. Han grät inte länge och var sedan nöjd, men avvaktande. I bussen tillbaka var han jättesvettig och verkade helt slut, men var inte särskilt ledsen utan mera bara undrande och avvaktande. Han hade ingen blöja utan "splitpants" (byxor med hål i) som de använder i Kina, så han lyckades kissa i mitt knä två gånger i bussen! Vi hade med oss blöjor, men glömde helt bort att sätta på det ;) Förvirrade!

Det var skönt att komma tillbaka till hotellet och bara vara själva. Lillprinsen somnade ganska snart och sov några timmar, när han vaknade tittade han på oss och efter ett liten stund fick vi ett leénde :) Svårt att beskriva känslan.

Han fortsatte att var nöjd och skratta och le för det mesta. Han åt som en häst. Han kände och tog på oss hela tiden. Han sov bra. Efter 5 dagar åkte vi tillbaka till Beijing och hade där ytterligare 4 dagar innan vi flög hem till Sverige! Vi hann med flera utflykter och lite mera shopping.

På Arlanda blev vi mötta av ett helt gäng som ville gratta och hälsa lillen välkommen hem. Det var så skönt att vara hemma igen, tillsammans med underbara älskade lilla plutten!

Kina, del 1

Här kommer en början av berättelsen om resan i Kina.

Det börjar den 8:e juli på kvällen när planet lyfter från Arlanda mot Beijing. Jag kände mig inte alls så nervös som jag hade trott att jag skulle göra, mest bara glad och förväntansfull. Men det kändes speciellt att krama om min mamma och pappa på Arlanda och se mammas glansiga ögon när hon säger att: nästa gång vi ses så är ni tre. Obegripligt och overkligt! Resan gick bra, men jag sov nästan ingenting. Redan på planet träffade vi och pratade med några av vårat resesällskap. Framme i Beijing mötte vår guide upp oss, hon visade sig sedan vara en helt fantastisk person som hade stenkoll på allt och fixade och trixade för att allt skulle bli så bra som möjlig för oss och barnen.

Första kvällen var vi flera familjer som gjorde sällskap och åt middag på en restaurang som guiden hade tipsat om. Vi fick ett eget rum och det tog lång tid att beställa och göra sig förstådd, det blev många skratt och vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans med våra trevliga medresenärer och maten var jättegod och billig!

De två första dagarna var "fria" och vi ägnade de åt shopping tillsammans med två andra par i resegruppen. Vi besökte silkesmarknaden första dagen och Wanfujing, som är ett område med mycket affärer och varuhus i stan, andra dagen. Att kliva innaför dörrarna på silkesmarkanden är en oförglömlig upplevelse. 6 st bleka, bortkomna västerlänningar måste vara en guldgruva för försäljarna. Vi var där tidigt och var nog bland de första besökarna, vi blev så påhoppade. De tog till allt de kunde för att få sälja, de ropade, höll fast oss och blockerade vägen. Egentligen ville man hålla händerna för öronen och springa ut därifrån, men istället så skrattade vi hysteriskt och det lugnade faktiskt ner sig efter ett tag och vi fick en hel del handlat efter hårt prutande. Var helt slut efter den dagen. Pust!

Alla 20 familjerna var på plats i Beijing på onsdag kväll den 11 juli och vi hade då gemensam middag på hotellet och reseprogrammet startade i och med det.

Dagen efter var det utflykt till Himmelska fridens torg och förbjudna staden. Det är svårt att med ord beskriva upplevelsen av att stå och gå omkring där, men kan summera det med: STORT och maffigt.

Dagen efter, på fredagen var det kinesiska muren som stod på programmet. Vi fick ta kabinbana för att komma upp på muren. Det var så häftigt och mäktigt att stå där uppe på muren och se bergstopparna med muren på sig ringla sig bort i horisonten. Kan inte komma på att jag någonsin har sett något häftigare. Vi promenerade i någon timme i en riktning på muren och kom fram till en annan linbana som skulle ta oss ner. Jag hade trott att den skulle vara som den vi hade åkt upp med, d.v.s modern och stabil, men NEJ det här var en sunkig, rostig 2-stols lift från 1800-talet!! (såg ut så i alla fall..). Jag som är lite höjdrädd och allmänt skraj för åkfordon som jag själv inte kan påverka fick PANIK! Vi hade en tid att passa och jag hade inget alternativ. Dagen efter skulle vi flyga till provinsen där vårat barn bodde, vilket gjorde mig ännu mera känslig. Jag var livrädd att något skulle hända och att jag inte skulle få träffa vår son. När vi skulle kliva på liften frågar mannen om vi har betalat för en extra försäkring!!! Då kom tårarna... maken medger att han fick betala lite extra vid biljettköpet för försäkring! Jag blundade och snyftade hela vägen ner och höll krampaktigt i maken. Tack och lov så gick det bra.

Dagen efter kom vi iväg till Wuhan, den stad där vi skulle få vår son.

Fortsättning följer....

Tränar

Det blir glest med inlägg här på bloggen... Dagarna går i 190 numera.

Igår tog lillen sina första krypsteg! I Kina har man inte barnen på golvet för att det anses smutsigt att ha dom där. När vi fick honom för drygt 3 veckor sedan låg han stilla på mage på golvet och lyfte upp överkroppen med hjälp av armarna, nu är han som en propeller, snurrar runt, upp med rumpan och nu även några krypsteg. Jag är imponerad av hur fort allting går. Han tränar så att det rinner svett om honom och blir helt andfådd. Gå vill han göra hela tiden, han håller i våra händer och knatar på i full fart. Tror inte det dröjer länge tills han går själv.

Jag håller på att skriva ihop en resumé från resan, snart kommer den!

1 år

I måndags fyllde lillen 1 år! (vi hade då haft honom i precis 2 veckor) Vi sjöng och gav paket, han tittade väldigt misstänksamt på oss när vi stämde upp i sång, men ett litet leende fick vi allt :) Paketet var han inte särskilt intresserad av. Allt är ju nytt och spännande för honom, spelar ingen roll om det är en ny födelsedagspresent eller en gammal vattenflaska, det är lika roligt. Han är verkligen i upptäckar farten, det är fantastiskt att se hans förtjusning över saker som: dammsugaren, bärbuskarna, vattenkannan m.m. Idag fick han ett smörgåskex att hålla i själv, det var en oförglömlig upplevelse... i en halvtimme satt han knäpptyst och helt fokuserad på att bryta sönder, smula, slänga på golvet, det enda han INTE gjorde med kexet var att stoppa det i munnen!!! Han har antagligen aldrig fått äta något själv med händerna och aldrig kladdat med något. Nu ska här kladdas :)

Han är underbar och har ett fantastisk humör. Imorse vaknade jag av att han låg och jollrade själv i sin spjälsäng och när jag tittade på honom fick jag ett jätteleende! Oj, vad man smälter. Han kan bli riktigt arg också och då kommer det stora krokodiltårar, men oftast går de över snabbt om man listar ut vad det är han vill eller inte vill.

Dagarna bara rusar iväg, förstår inte hur tiden kan gå så fort. Hinner precis byta och mata och natta klart tills det är dags för samma procedur igen. Det är nog så livet kommer att vara en tid framöver, vilket är HELT okej!